Allting gick
fort. När plundrarna började avancera befann de sig kanske tjugo meter bort. Sekunder
senare vräkte ledaren sig med skölden våldsamt mot Minsc och tog honom med sig
ner till marken. Trots att Kim hade varit med om ett flertal strider tidigare
så var alla dessa innan Irenicus, och han var därför inte helt förberedd för
att stå öga mot öga med fienden, när någon skulle dö här och nu. Det fanns ingen
tid att tänka, utan av reflex reagerade han med första bästa magi som han hade
på lager. Den ”magiska missilen” – den allra första magiska formeln som han
lärde sig använda. Med all kraft han kunde uppmana träffade han ledaren i
ryggen med missilen. I ögonvrån såg han ett svärd närma sig honom med en
obehaglig hastighet i midjehöjd. Innan han hann reagera vek det skarpt av, tack
vare att någons parering. Kim slungade orchen till marken med magin och följde
som på ackord upp med kraftfull attack som borde kapa huvudet på besten. Utan
att se efter vad följden blev såg han sig snabbt om för att försvara sig mot
nya attacker, men fann inga. Striden var
i stort avgjord, även om alla plundrare inte än var nedgjorda. Orchen som Kim
slungat till marken försökte resa på sig, men Anomen gjorde slut på orchen
innan den hann få ordning på sig. Kim fokuserade sin uppmärksamhet mot en
fortfarande tätt strid mellan Joshimo och en plundrare, och lyckades med en
paralyserande attack få orchen ur balans. Luckan i orchens försvar räckte för
att Joshimo skulle få in en avgörande stöt. Orchen föll till marken och det
efterföljande lugnet kontrasterade chockerande starkt emot den
adrenalinskapande striden. Till och med den normalt ljudliga fågelsången
hämtade andan. Allt som hördes var deras ansträngda andning. De hade vunnit.
Priset för
vinsten var förvånansvärt litet, trots att motståndarna verkade ha varit
skickligare med vapnen som de. Att de varit två mer förändrade ett blodigt
nederlag till en succé. De drog sig en bit undan plundrarnas kroppar och hade
höll på att se över sina skavanker när en man runt fyrtio, klädd i praktiska
kläder av bra kvalité, närmade sig.
- ”Det här har
varit något av det konstigaste jag har varit vittne till. Jag observerade två
grupper av bestar som stred mot varandra och nu, en stund efter striden, sitter
en grupp människor här medan det där borta”, mannen pekade mot de fallna
plundrarna, ”ligger resterna av soldater. Av utseendet att döma rör det sig
till och med om unga, nyblivna riddare från Helms kyrka.” De vände sig snabbt
mot plundrarna och mycket riktigt låg där nu fem unga riddare. De tittade
förvånat på varandra. Vad hade hänt egentligen? Mannen skakade resignerat på
huvudet.
- ”Det är inte
första gången sådana här händelser inträffar. Men varför Firkraag skulle
utsätta er för det förstår jag inte.”
- ”Vad snackar du
om”, begärde Minsc att få veta. ”Och för övrigt, vem är du som dyker upp här
som åskådare till alltihop?”
- ”Jag är Garren
Vindkulle, före detta styrande över området. Men ända sedan en man vid namn
Jierdan Firkraag dök upp så har händelser av mystiska slag varit vanliga. Folk
försvann som endast han kunde hitta. Plundrare dök upp som endast han kunde
stoppa. Han har gradvis tagit över den auktoritet och det inflytande som ursprungligen
tillhörde mig. En intrig av detta slag är typisk Firkraag, även om jag inte
förstår varför han involverat er.” Garren skakade sorgset på huvudet. ”I mitt
eget fall var det alltför uppenbart varför.”
- ”Så du påstår
att den erkända baron Firkraag arrangerade så att vi stötte på en grupp med
riddare i ödemarken och sedan genom en magi av ett slag som jag tidigare stött
på lurade oss att strida mot varandra”, frågade Nalia tvivlande.
- ”Jag vet att
det till en början låter otroligt”, försvarade sig Garren. ”Men det kanske inte
var er som han var ute efter. Kanske var han ute efter riddarna. Hur som helst
så faller skulden på er och Helms kyrka kommer inte att se med blida ögon på
detta.” Kim kände sig fångad i en fälla. Firkraags tiotusen guldmynt hade varit
misstänksamt mycket. Men han kunde inte än vara säker på om Garrens historia
var den rätta. Kanske låg Garren själv bakom det. Han bestämde sig ändå för att
spela med tillsvidare.
- ”Finns det
något som vi kan göra åt det? Du måste väl kunna fungera som ett vittne för hur
lurade vi har blivit, du måste väl inneha ett flertal kontakter trots Firkraags
etablering.”
- ”Jag har några
vänner inom Helms kyrka. Jag ska besöka dem och se vad jag kan göra. Det tar
några dagar. Om ni vill övernatta hemma hos mig tills jag kommer tillbaka.
- ”Här ser bra ut
att sova. Vi stannar här”, sa Kim till de andra. De andra höll med, men
fortsatte gå. Kim kände sig nervös. Höll hans ledarroll på att glida honom ur
rollen? ”Ska vi inte stanna här”, frågade han nu vädjande. Ingen vände sig om
eller stannade. Istället diskuterade de med varandra var de skulle stanna. Han
sprang i kapp dem och knuffade till Anomen som tycktes ifrågasätta honom mest
av alla. Plötsligt blev stämning hätsk. Nalia och Minsc diskuterade föraktfullt
hur mycket negativa egenskaper han hade.
- ”Jag sa att vi
skulle stanna!! Gör som jag säger”, skrek han samtidigt som hans osäkerhet
blommade ut i ett brinnande hat. Blind av sitt sårade hämndbegär dödade han Anomen,
Minsc och Josh med magi. När de föll blev de till blodiga riddare. Nalia
försökte övermanna honom men han slog sin knytnäve i magen på henne en, två,
tre gånger, sen kapade han hennes strupe med sitt svärd. Han kände sig nöjd och
tillfredsställd. Då dök Garren upp. Han sa att han precis hade dödat sina
vänner och Kim insåg då vilken fruktansvärd gärning han gjort. Han drabbas av
ett fruktansvärt samvete samtidigt som han kunde känna föraktet från omvärlden
fysiskt trycka på sitt bröst. Han sträckte i förtvivlan ut händerna mot sin
fosterfar, men Gorion vände sig bort och låtsades inte om honom. Någonstans i
bakgrunden hörde han Firkraag skratta… eller var det Irenicus???
Under ett par
dagar hade de vilat ut hemma hos Garren. De var fortfarande lätt skakade av
striden och det gnagde att inte veta vem fienden var, men Garrens son, Taar,
och deras tjänstefolk hade visat en sådan gästfrihet att de snabbt återfått
balansen. Däremot kunde de inte komma överrens om vad som borde göras åt
situationen.
- ”På sätt och
vis är det synd att vi lät Garren hjälpa oss”, sa Josh. ”Om det inte hade varit
för han så hade ingen vetat att det var vi som dödade riddarna, men nu kommer
hans försök till medling att cementera vår roll i dramat.”
- ”Var inte så
feg” sa Anomen irriterat. ”Vi hade goda avsikter och vi behöver inte oroa oss.”
- ”Tror du att
den här kyrkan är intresserad av vilka avsikter vi hade? De är säkert ute efter
syndabockar att straffa, så de kan visa sina medlemmar att ingen otuktat
förgriper sig på dem”, svarade Josh.
- ”Jag håller med
Anomen”, sa Nalia. ”Vi har gjort vad som är rätt och behöver därför inte oroa
oss.” Josh skakade på huvudet.
- ”Världen är
inte så godsinnad. Hela den här idén med att det spelar någon roll om man gör
vad som är rätt kommer från en misstolkad och mystifierad bild av världen. Om
ni bara ser slutar att svärma för den romantiska idén och ser på världen med
nyktra ögon så inser ni att det inte går att förneka världen inte straffar ondska.
Tvärtom, de flesta, av omvärlden mest belönade, kvinnor och män som jag stött
på har haft ett tvivelaktigt rykte bakom sig. Världen bryr sig inte om vi gjort
rätt eller inte – det är annat som är viktigare.
- ”Även rätt
handlingar inte nödvändigtvis ger fördelar så kan man i alla fall ha ryggraden
att göra dem för deras egen skull. Man måste inte vara bli dekadent,
manipulativ, girig mm bara för att det går att vara det”, svarade Nalia.
- ”Där hör du
Josh”, sköt Minsc imponerat in i debatten och utbytte ett ögonkast med Nalia.
- ”Men om jag
förstått detta rätt så gissar jag att Josh skulle säga att rätt handling hade
varit att rädda oss själva, nu när de andra ändå är döda”, sa Kim när Josh
dröjde med sin relik. ”Och du Nalia, du skulle säga att den rätta handlingen
hade varit att stå för vad vi gjort, eftersom det inte var avsiktligt. Och en annan
sorts människa kanske skulle säga att det rätta hade varit att stjäla så mycket
som möjligt av riddarnas rustningar, eftersom någon tillslut kommer att göra
det ändå. Så vad är rätt? Nu när vi inte tycks kunna göra fel, hur kan vi då
veta vad som är rätt?” Efter en kort paus la han till; ”Om vi inte låter en gud
lösa det problemet förstås.”
- ”Så du är säker
på att det måste vara en gud och att du inte innerst inne tänker dig en ledare
i den rollen”, frågade Anomen och tittade på Kim samtidigt som han höjde ett ögonbryn.
Kim skrattade.
- ”Jag antar att
vilken auktoritet som helst skulle fungera. Men om du försöker insinuera på ambitioner
från min sida så är jag rädd att jag kommer göra dig besviken. Lösningen
fungerar bara…” Kim avbröt sig vid åsynen av Taar som rusade in i stugan.
- ”De är på väg!
Jag såg dem över gläntan. Banditer!”, skrek han. De tittade på varandra och
började förbereda sig för ännu en strid.
Striden var kort och utan spänning. Trots
att de den här gången möte verkliga plundrare, vilka attackerade dem inne i
stugan där de förskansat sig, så var striden väl enkel. Detta berodde på att den
mänskliga magikern som visat sig vara ledaren för plundrargruppen inte var
intresserad av att slåss. Tvärtom, så fort striden var initierad och alla var
upptagna, övergav hon sina trupper för att kidnappa Taar med hjälp av magi.
Upptagna av bataljen kunde de inte stoppa magikern, vilket efteråt tog udden av
segerglädjen. Vad skulle Garren tro när han återvände för finna dem utvilade
och bekvämt huserade i hans hus samtidigt som hans son var försvunnen? Att de
hade haft ett oskyldigt uppsåt i striden mot riddarna var en sak för Garren att
tro, men när de för andra gången på en kort tid var inblandade i en suspekt händelse
och den lidande dessutom var Garren egen son, skulle han då tro att de gjort allt de
kunnat för att hindra en listig magiker från att kidnappa hans son? Eller
skulle Garren tänka att orchernas kroppar var deras sätt att bevisa sin oskuld, på ett mycket likt sätt som illusionen av att de alla varit orcher
visat alla eventuella åskådare att dem inte avsiktligt dödat riddarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar