Kapitel fyra - Vindkullarna, del ett

- ”Hur ska vi få tag i en sådan förmögenhet”, frågade Minsc när det kommit tillbaka till värdshuset. Kim tittade frågande på Joshimo som ryckte på axlarna.

- ”Tro inte att jag vet hur, hade jag vetat hur man skaffar 20 000 guldmynt så hade jag gjort det för länge sedan. Men en sak vet jag i alla fall, om vi ska bli rika snabbt kan vi inte vara kräsna. Ingen erbjuder sådana summor får jobb som vem som helst är villig att ta, vilket betyder att det blir antingen farliga eller smutsiga uppdrag.” Joshimo pausade och fortsatte tystare; ”Hur långt är ni villiga att tänja på er heder?” Kim och Minsc tittade obekvämt på varandra och svalde. Minsc var den första som bröt tystnaden.

- ”Att vi kan komma att döda både människor och annat det har jag haft klart för mig från första början. Men så länge dessa kommer att gå emot oss med svärd i handen, väl medvetna om riskerna så det… acceptabelt. Däremot kan jag inte acceptera att vi utnyttjar andras svaghet till vår egen fördel, så ingen plundring, utpressning, skadande av barn mm. Jag hoppas att oavsett vår situation så kommer vi stå för rättvisa och godhet, och göra vårt yttersta för att endast attackera de som förtjänat det genom sina handlingar.” Joshimo rynkade skeptiskt på pannan.

- ”Du låter farligt nära att säga att vi ska slåss för de goda mot de onda. Tror du verkligen att du kan dela in världen så enkelt? Och om vi följer din tanke utan att fördomsfullt dela in världen så kommer vi att manipuleras att göra än det ena, än det andra, helt beroende på vilken kontext som ges till situationen.”

- ”Visst är det fördomsfullt och relativt våra subjektiva åsikter, men även om det låter ytligt så är ju dessa fördomar våra åsikter, givet att nu du håller med någorlunda om de stora dragen”, sa Kim. Joshimo nickade. ”Förövrigt så är det bra att följa den allmänna uppfattningen om vad som är ett heroiskt beteende för vårt ryktes skull.”

- ”Jag vill bara klargöra extra tydligt att jag inte kan acceptera att vi är agerar som en avsiktlig och drivande kraft till händelser som i stort sett skapar lidande hos allmänt välvilliga personer, oavsett om vi är desperata”, sa Minsc.

- ”Så med andra ord är vi legoknektar som letar efter en patron med mycket pengar och stark moral”, sammanfattade Joshimo. ”Låt oss gå ner till ölhallen och se om Lethinan vet någon har ett passande erbjudande.”

Enligt värdshusets ägare så fanns det en hel del med erbjudanden, även några få som också var riktigt lukrativa. Efter den vanliga mutan avslöja Luthinan att en adelsman vid namn Jierdan Firkraag hade sökt efter en liten grupp legoknektar i över en vecka utan att ha hittat en lämplig grupp. Eftersom Baron Firkraag fortfarande befann sig på värdshuset sökte de snabbt upp honom. Baronen satt ensam vid ett bord med lite papper framför sig, även om han ägnade all uppmärksamhet till att observera gästerna i rummet. Han var klädd i en mörk jaktdräkt av uppenbar kvalitet tillsammans med röda stövlar och armband, vilka alla bar en sirligt utsmyckad drake som förmodligen var hans adelsvapen. När de närmade sig honom riktade han uppmärksamheten mot dem.

- ”Kommer ni för att söka efter uppdraget som jag utlovat?”

- ”Ja, berätta mer om det, min herre”, sa Kim som inte ville stöta sig med baronen i onödan. Firkraag, som helt ignorerade vad Kim sa, pekade på dem.

- ”Ni… ni är de där som för oväsen varje kväll, eller hur?”

- ”Vi tränar mycket”, replikerade Kim. ”Det är nödvändigt om man vill leva länge i vårt yrke.” Baronen nickade instämmande.

- ”Ja, det stämmer absolut. Den regelbundenhet som ni för oväsendet med visar på noggrannhet och beslutsamhet. Precis den typ av karaktärer som jag letar efter. Dessa tider är som ni vet inte alltid fredliga och det är varför jag behöver er. Jag styr över ett samhälle en bit utanför Athkatla, men eftersom strid inte är min starka sida klarar jag tyvärr inte av att skydda samhället gentemot de grupper av plundrande orcher som nyligen invaderat området. Jag erbjuder er 10 000 guldmynt mot att ni fördriver eller utrotar packet. Det är en förmögenhet som ni förstår och jag förväntar mig att ni är effektiva.

- ”Självklart, min herre”, svarade Kim. ”Det blir vårt nöje att hjälpa er. Vad heter samhället och hur stora grupper kan vi förvänta oss?”

- ”Vindkullarna. Ge mig er karta så ska jag markera platsen åt er. Tyvärr så vet jag inte hur många rövare som det rör sig om, men de verkar endast vara löst sammanhållna så nå kan ta dem an stegvis. En sista sak, eftersom liv står på spel kräver jag också att ni gör uppdraget till er högsta prioritet.”

- ”Vi ger oss av idag, min herre.” När de lämnade baron Firkraag var deras humör på topp.

- ”Vilket flyt vi har”, utbrast Joshimo. ”Det var precis ett sådant uppdrag som vi behövde och jag har hört tillräckligt mycket om baronen för att veta att han verkligen har pengar att stå för sitt ord.”

- ”Vi kunde inte planerat det bättre själv”, sa Minsc. ”Ska vi ge oss av direkt?”

- ”Så snart som möjligt”, sa Kim. ”Vad tror ni? Behöver vi hjälp för att ta oss an plundrarna? Jag önskar att Firkraag hade vetat mer om vilken typ av motstånd vi kan förvänta oss. 10 000 är så mycket att vi har råd att utöka vår grupp för att vara på den säkra sidan, oavsett om baronen tror att det ligger inom vår förmåga.”

- ”Ja, det hade varit bra att ha lite extra svärd, även om plundrare sällan har haft någon nämnvärd träning med sina vapen. Någon med erfarenhet av att läka skador är också bra för vår överlevnad.” Joshimo instämde.

- ”Vi behöver inte heller berätta för dem om Firkraags erbjudande. Säg att vi erbjuder dem en fast summa för jobbet, kanske någonstans mellan 50 och 200 guldmynt. Frågar de vad vi får så gör vi det tydligt att de inte har med det att göra.” Kim höll med samtidigt som han undrade hur mycket av belöningen Josh själv ville ha. Han hade inte gett Minsc några pengar på ett bra tag heller. Det var viktigt att inte ta sina vänner för givet, utan att med jämna mellanrum belöna dem för att behålla deras lojalitet.

- ”Sen tar vi 500 var, och då bör vi ha minst 8000 guldmynt kvar till Skuggorna. Överrenskommet?” Minsc och Joshimo sken upp.

- ”Det låter jättebra! ”

- ”Då är det avklarat.” Kim såg sig om i ölhallen. ”Vilka tror ni är lämpliga att försöka anställa här?”

- ”Jag stötte härom kvällen på en över entusiastisk herre som jag tror är son till någon inom låg adel”, sa Josh. ”Anomen har jag för mig att han hette. Såvitt jag förstod så är han en blandning av präst och soldat som guidat av sina snedvridna ideal letar efter chans att förändra världen. Om vi är spelar våra kort rätt och står ut med hans predikningar kan vi säkert få honom med oss för lite eller ingenting.”

- ”Är du säker på att han inte blir en belastning om han är så egensinnad som det låter?”

- ”Man vet ju aldrig, men förhoppningsvis så kan vi övertyga honom om att disciplin är väldigt viktigt. Letandet efter auktoriteter och rätt beteende lämnar sällan helt de som gått en lång skolgång.” När de gick för att söka upp Anomen stoppades de av en kvinna i 25 års åldern.

- ”Det där är dottern till baron dé Arnise utanför Athkatla”, viskade Joshimo till de andra.

- ”Ni där, är ni villiga att lyssna på mitt erbjudande? Ni känner till mig, jag har ju hjälp så många av er sort!”Kvinnan formligen utstrålade klasskillnad och Kim spärrade upp ögonen. Även om han var van vid att folk ansåg sig vara bättre än omvärlden så var det lätt stötande att kvinnan verkade tycka att hennes själva existens var bättre. Samtidigt så tänkte han att attityden egentligen kunde jämställas med en handling. Aristokraternas tankar om sig själva var ett ofta effektivt drag i det sociala spelet, även om det som en beskrivning av verkligheten inte var lika lyckat. Men vem sa att man måste ärligt försöka beskriva verkligheten, trots om man påstår sig göra det? Under tiden som Kim passivt reagerade på kvinnans utstrålning tog Josh initiativet och undvek smidigt att låtsas om kvinnans utstrålning.

- ”Absolut madam. Vad är ert erbjudande?”

- ”Mitt land håller på att bli attackerat. Ingen av avskumet här omkring vill hjälpa mig! Jag har alltid försökt hjälpa de som har de sämre än mig. Man kunde tro att de skulle vara mer tacksamma.” Joshimo utväxlade en blick med Kim och Minsc, vilkas kroppsspråk meddelade deras godkännande. Det var lika bra att hålla möjligheten vid liv utifall att Firkraags uppdrag inte fick ett lyckligt slut.

- ”Är det ingen annan som vill hjälpa er säger du”, frågade Josh för att understryka att hon behövde dem. ”Vi kan hjälpa dig, men vi har precis tagit på oss att hjälpa baron Firkraag med några banditer. Så fort vi är färdiga med det jobbet hjälper vi dig, det tar ett par veckor. Kanske mindre.”

- ”Det går inte! Min far behöver undsättning genast!”

- ”Vi har redan gett vårt ord på att hjälpa baron Firkraag. Vi kan inte bryta det. Men direkt när vi följföljt vår förpliktelse hos honom skyndar vi till er, madame.” När hon inte såg medgörlig ut bestämde sig Josh för att ta en chans. Förhoppningsvis var hon tillräckligt frustrerad och desperat för att det skulle fungera. ”Vi vill gärna hjälpa dig, men tyvärr kan vi inte vara på två ställen samtidigt. Om du har mer brottom så är det bäst att du väntar till det anländer en ny grupp som är villig att hjälpa dig.” Kvinnan vände agiterat blicken mot ölhallen och observerade de odisciplinerade och otvättade residenterna. Ovilligt insåg hon sin situation och accepterade deras anbud med ett visst obehag. Samtidigt kunde hon inte klandra dem för att de höll sitt givna ord.

- ”Det verkar som att ni är det bästa valet trots allt. Kan jag följa med er i gruppen? Jag har alltid önskat en äkta chans att hjälpa de mindre privilegierade utan att behöva ta hänsyn till min fasters klagomål. Dessutom kan jag hålla ett öga på er. Jag har bl.a. ganska respektabla färdigheter i magi så jag kan tillföra en hel del.” Det var otroligt att kvinnan skulle begära betalt av dem för att så att säga ’hjälpa de mindre lyckligt lottade’, vilket var perfekt. På samma gång innebar hon problem i och med sin karaktär, speciellt om det visade sig att jobbet hos Firkraag var svårhanterligt. Kim bestämde sig för att deras behov av extra hjälp och hennes inflytande som adlig var för stort för att neka henne.

- ”Välkommen in i gruppen, madam dé Arnise! Mitt namn är Kim, det här är Minsc och Joshimo.” Kvinnan presenterade sig som Nalia och yrkade på att de använde hennes förnamn. De bestämde att Nalia skulle möta upp dem efter lunch, redo att ge sig av. När Nalia lämnat gav letade de rätt på prästen. När de hittade honom var han upptagen med att skälla ut en tiggare för denna inte tog ansvar för sin belägenhet. Minsc vände sig till de andra.

- ”Wow, han och Nalia kommer bli ett påfrestande par tillsammans. Aja, låt oss avbryta det här så får vi se hur det går.” Minsc harklade sig högt och Anomen vände sig om. Josh tog, som tidigare överrenskommet, över talan.

- ”Ursäkta att vi avbryter. Om du kommer ihåg så stötte vi lite kort på varandra för ett par dagar sen. I alla fall, om jag minns saker korrekt letade du efter en grupp äventyrare, vilka…”

- ”Ja, du behöver knappast återberätta mina egna åsikter för mig. Jag söker en grupp som tillräckligt modig för att förändra världen till det bättre.

- ”Perfekt. Mina vänner och jag har precis gett vårt ord att vår hjälp till nödställda i Vindarnas kulle, vilket är varför jag kom att tänka på dig. Vi skulle ha nytta av en kunnig präst men jag vill varna dig att det lilla samhället härjas av plundrare. Vi kommer tillsammans med Nalia dé Arnise att fördriva plundrarna, men de kommer inte ge sig utan strid och detta är inget för den vekhjärtade.”

- ”Som att jag var rädd för faror”, svarade Anomen lätt röd i ansiktet. ”Räkna med mig!” Under tiden Josh och Kim invigde Anomen i de närmaste planerna stod Minsc tyst och observerade. Han gillade inte att Josh manipulerat både Nalia och Anomen och direkt ljugit om deras motiv. Men han kunde inte förneka att Josh var smidigt när det kom till förhandlingar, där hade han själv något att lära sig. Dessutom så visste han ju hur mycket de behövde pengarna och Nalia skulle antagligen ändå inte hitta en bättre grupp som var villig att hjälpa henne. Minscs tankar vände till den kommande resan. Det skulle bli skönt att lämna staden ett tag.

De hade vandrat ett par dagar. Innan de lämnat hade de hyrt ett par svärd till för en billig peng. De var nu en grupp med fyra svärdsmän, två magiker och en krigarpräst. På det hela en formidabel styrka. De två senaste nyförvärven var två före detta soldater, Dirk och Tegan, vilka varit vakter hos en nu avliden köpman. Förhoppningsvis skulle de inte väcka något större uppseende på det sätt som de var rädda att Nalia eller Anomen kunde göra med sina radikala åsikter, utan hålla sig i bakgrunden. Kim såg till att alla nya övertog träningsschemat och hade tagit för vana att då och då skrika formation, varpå gruppen så snabbt som möjligt intog en försvarsställning. De hade kommit fram till att deras grundtaktik var att de som var fokuserade på närstrid skulle stanna nära och skyddar magikerna, så länge magikerna tog hand om eventuella avståndsattacker. Samarbetet var extremt viktigt hade Minsc instruerat. Hans gamla svärdsmästare hade påstått att fem, sex soldater som försvarade sig tillsammans var mer värda än tio stycken som bara tänkte på sig själva. Oavsett om svärdsmästaren överdrivit eller inte så var de överens om effekten av att vara en man mindre var större när man delade upp sig. Att t.ex. attackera sju stycken mot sex var svårt, men om man sprider ut sig kan de två som endast angriper en person vara vilka idioter som helst och ändå få en fördel. All träning var också ett utmärkt sätt att undvika att de färgstarka personligheterna startade inre stridigheter i gruppen. Kim var överraskad över hur smidigt allt hade gått, efter de första protesterna. Han var också nöjd över att Nalia var med, eftersom hon med sin formella träning i magi hade mycket att lära Kim. Dessutom var hon inte oattraktiv heller, när man väl lyckades ignorera hennes irriterande adelspåbrå. Efter att ha slått läger och gjort dagens obligatoriska fäktning och magiträning bestämde sig Kim för att fortsätta med sina privata undersökningar av sitt psyke. Efter de tidiga försöken att lugna de stormar som förmodligen pågick i hans inre hade han blivit allt mer fascinerad av att undersöka sitt eget psyke. Sitt mentala maskineri var något man borde ha en intim förståelse av. Att merparten av omvärlden verkade apatisk gentemot sig själva förbluffade honom. Frågan var om skenet bedrog; de flesta kanske hade funderingar, bara att de inte verbaliserade dem. När allt kom omkring så var det rent praktiskt svårt, men inte omöjligt, att diskutera saker som var fundamentalt privata. Kim hade också börjat reflektera mer över vad han gjorde när han sökte en närmare förståelse av sig själv.  Tidigare hade han bara gått via känslor eller resonerat om varför han agerat si eller så, men på vilket sätt han kom sig själv närmare genom detta? Han blev förbluffad. När han mediterat tillsammans med Imoen hade han haft tanken att meditationen, metaforiskt talat, skulle öppna inre dörrar så att han kunde styra sitt inre maskineri, men hur skulle detta fungera? Det kändes som att det låg en hund begraven någonstans, men han kunde visste inte var. Anledningen till att han tidigare alls önskat att komma åt sitt ”maskineri” var tanken på att optimera det. Efter Irenicus kände han ett ännu mer intensivt begäret efter att bli bättre, även om han nu också drevs av en rädsla av att maskineriet höll på att haverera. Att det hela var så abstrakt och så dunkelt gjorde nästan att han fick huvudvärk!  Han gav upp och bestämde sig att fundera mer över det hela senare, kanske diskutera ämnet med Minsc och Nalia för att få ett mer handfast och ett mer sofistikerat perspektiv på frågan.

De nådde Vindkullarna dagen därpå, om baronens grova vägmärken var att lita på. Landskapet dominerades av träd, även om det inte var fråga om en regelrätt skog, och mindre berg som höjde sig över det annars måttligt kuperade området. De upptäckte inte genast ett samhälle eller ens tecken på civilisation för den delen. Baronen hade sagt att samhället ”låg bland kullarna”, förhoppningsvis var det lilla samhället inte alltför dolt. De bestämde sig för att försöka hitta en höjd för att få översikt över området och skulle precis ge sig av till närmaste kulle när ett rop stoppade dem.

- ”Hit, men inte längre! Er existens har smutsat landet tillräckligt länge!” De vände sig häpne emot talaren, som visade sig vara en orch lite under två meter.

- ”Vilket mirakel”, ropade Anomen. ”Besten kan tala!”

- ”Inga mer ord”, svarade orchen. ”Vi har haft nog av er.” Med det så började talaren röra sig snabbt emot dem och följdes av fyra andra orcher. De hade antagligen redan stött på en av bandit grupperna. Medan de vant formerade sig i den intränande försvarsställningen noterade Kim lite orosföljt att den annalkande gruppen bar fler och bättre vapen än de hade förväntat sig. De flesta av dem hade till och med stora sköldar. Som tur bar banditerna inga av de pilbågar som orchplundrare annars är kända för. De hade haft ett par dagar att lära sig att jobba tillsammans, även om den lilla träning de gjort kunde marginaliseras gentemot de individuella färdigheterna som Kim hoppades att hans vänner besatt sen tidigare. Han tog ett djupt andetag. Nu var det upp till bevis!