Kim var fortfarande skakad av sin dröm, trots att det hade gått flera timmar sedan han vaknat. Efter drömmen hade han bestämt sig för att det varit tillräckligt för en dag, dessutom så hade han inte orkat fokusera på känslorna mer för tillfället. Istället hade han tagit fram sitt svärd för en omsorgsfull behandling. Det hade varit skönt att bara göra något mekaniskt. Han var egentligen inte speciellt hemma med svärd, inte som Minsc var i alla fall, men han visste att han behövde bli bättre. Hans fosterfar, Gorion, hade lärt honom att det både i magiska och fysiska kraftmätningar var ödesdigert att vara näst bäst. När Gorion blev nedstucken hade läxan inpräntas på ett obehagligt sätt i Kim. När Minsc och Joshimo återvände från kyrkogården ertappade de honom i färd med att provsvinga sitt nyvässade svärd med inte alltför graciösa och avsiktliga rörelser.
- ”Wow, ta det lugnt med svärdet. Jag hoppas att du är bättre på magi än du är med den där saken, om du har tänkt ta dig an Irenicus”, kommenterade Joshimo och höjde ögonbrynen.
- ”Jag försöker bredda mig lite”, förklarade Kim. ”Det är farligt att vara helt ensidig, men jag erkänner att jag behöver mycket träning till innan mitt svärd är mer än i vägen för mig.”
- ”Att du behöver mer träning håller jag med om. Akta dig bara så du inte blir en medioker magiker och en medioker svärdsman, istället för en expert på en utav dem.”
- ”Jag har tänkt på det. Det är svårt att veta vad som är den bästa taktiken, men jag tror att inte har råd med att ignorera den fysiska sidan helt. Jag måste kunna ta vara på mig själv även utan magi.” Minsc, som hade stått tyst och begrundat situationen, nickade gillande.
- ”Jag håller med. Det är inte alla tillfällen som tillåter magi. Men om man ska ha någon nytta av ett svärd, utöver något att slå med, så behöver man träna mycket mer än man tror. Du behöver träna fokuserat, och det varje dag.” Kim nickade och tittade granskande på Minsc och Joshimo.
- ”Jag har tänkt mycket på att vi inte är på samma nivå som de sammanhang vi rör oss i. Både organisationen och magikerna har gett ett intryck av vara både kapabla och erfarna, för att inte tala om Irenicus som verkar vara jämbördig med en naturkraft. Dessutom så är både organisationen och magikerna stora sammanslutningar med hemmaplan en till sin fördel. Vi spelar i spel som går över våra huvuden.”
- ”Vad är din poäng?”, pressade Joshimo.
- ”Min poäng är att även om vi hela tiden kommer att befinna oss i underläge så behöver vi maximera våra chanser att lyckas. Vi måste skaffa oss lite att bättre kort att spela. Mina herrar, vi behöver bli professionella.”
- ”Haha, och jag som skojade med Minsc om att du var superseriös”, småskrattade Joshimo. ”Nåväl, jag köper ditt resonemang – vi verkar behöva alla fördelar vi kan få. Hur har du tänkt dig att detta ska gå till?”
- ”För det första så behöver vi avsätta tid varje dag till träning, oavsett hur trötta vi är. Jag har insett att er påtryckning för att jag skulle ta en dag ledigt var rätt sätt att tänka. Vi behöver offra lite av den tid vi kunnat lägga på kortsiktiga mål på mer långsiktiga projekt. På rak arm tänker jag mig att jag ska träna en timma med svärdet varje dag, ett par timmar med magin. Ni behöver också spendera minst ett par timmar varje dag, utöver vad vi gör på dagen. Minsc, kan du instruera mig i grunderna med svärdet?”
- ”Absolut. Låt mig tänka någon minut så jag kan komma ihåg hur svärdsmästaren som lärde mig grunderna en gång i tiden la upp träningen.” Medan Minsc tänkte efter flyttade Kim och Joshimo undan sängarna så gott det gick för att skapa utrymme i det lilla rum som de hyrde. När de var färdiga hämtade Kim sitt svärd. Minsc höjde på ögonbrynen.
- ”Du kommer inte behöva svärdet på ett bra tag. Vi börjar med grunderna. Enligt min gamla läromästare är det enda sättet att nå en riktig expertis att bemästra grunderna innan man går vidare och efter att ha sätt kämpar bryta mot de mest fundamentala principer för att utföra utsmyckade rörelser är jag beredd att hålla med. Kort sagt, desto mer grundläggande rörelse är desto viktigare är den. Det första som vi ska öva på är balans. Du måste bli medveten om din balans på ett nytt sätt, eftersom det är lätt att försvara sig med bra balans men ytterst få klarar att försvara sig med dålig balans.” Joshimo, som satt sig på en av sängarna och börjat smörja in lädret på sin läderrustning, tittade intresserat på.
- ”Det stämmer. Utan balans så är det som om man inte har någon kraft ett flytta sig med.”
- ”Nu kör vi. Kim, ställ dig axelbrett med benen och inta en så balanserad hållning så möjligt. Tänk dig att din kropp lyftes från huvudet. Bra. Försök komma ihåg denna hållning hela tiden. Nu låt oss börja med några grundläggande steg”…
De var på väg till kyrkogården nästa dag för att försöka kontakta personalen där. Minsc hoppades på att kunna lämna tillbaka nallebjörnen också. Väl framme syntes inte paret till vid graven. De gick vidare mot de byggnaderna för att se om de kunde hitta någon där. Kim funderade på om han skulle ta upp frågan om hans eventuella släktskap till guden med Minsc. Han ville helst inte göra det inför Josh; det var dumt att sprida ett sådant negativt rykte om sig själv i onödan. När de kom till en korsning fick han ett bra tillfälle.
- ”Låt oss dela på oss så kan söka av stället snabbare. Minsc, följer du med mig. Vi behöver hitta på en alternativ anledning till varför vi är här i Athkatla, eftersom vi fortfarande inte ger sken av att höra hemma här. Vi möts vid ingången när vi är färdiga.” Skenanledningen tjänade flera syften. För det första så behövde de på riktigt en back-up historia; det gick ju inte att skylta med att de blivit kidnappade av en galen magiker. För det andra så kunde han nu diskutera ryktena utan att avslöja för Minsc vad han egentligen undrade.
- ”Har du några idéer Minsc? Vad kan en magiker och krigare ha haft för rimlig anledning att resa från sitt hemland?”
- ”Tja, det första som slår mig är att vi letar efter jobb. Athkatla är ju känt som en stad med pengar.” Kim nickade.
- ”Jo, det är ju en historia folk har hört tidigare. Lycksökare och äventyrare från hela världen samlas säkert här för att tjäna sitt levebröd. Vi måste vara lite försiktiga med den historien bara, eftersom vi inte letar efter arbete. Vi kan lätt bli tagna på bar gärning om vi blir erbjudna ett jobb. Vi kanske kan spela övermodiga och ge intrycket av att letar efter jobb långt över vår förmåga.” Minsc skrattade.
- ”Det kommer funka. Och det lär inte bli några problem med att spela övermodig heller.” Kim dunkade honom på ryggen.
- ”Inte för dig i alla fall. Det som är bra också för det är inte är långt ifrån sanningen heller, så om vi behöver improvisera kan vi berätta om riktiga händelser. Kommer du ihåg vilka överdrivna tankar vi hade om vår egen vikt förr i tiden?”
- ”Skojar du? Jag kommer ihåg när du på fyllan försökte skrämma några av de vidskepligare stamgästerna på Sejdeln att ge dig öl i tribut, eftersom annars skulle ’äta upp deras själar’.” Kim ryckte till. Det svaga minnen han hade kvar av händelsen hade han avsiktligt försökt glömma.
- ”Oooohh…” Minsc skrattade hjärtligt.
- ”Dåliga minnen? Jag är förvånad att du alls minns någon av den kvällen. I alla fall var det inte så smidigt av dig, med tanke på de ryktena som din halvbror Sarevok sått om sig själv för att skrämma staden.” Minsc flinade. ”Som om någon annan än gubbar, kärringar och räddhågsna skulle köpa att han var till hälften gud.”
- ” Det är å andra sidan inte helt otänkbart att det finns ättlingar till gudar i vår värld. Jag är nästan mer skeptisk till att vi var halvbröder” Minsc rynkade på pannan och tittade forskande på Kim.
- ”Just det, jag hade glömt av att Imoen och du köpte propagandan till stora delar. Kanske beror på att ni spenderat så mycket tid med magiker, präster och böcker i er ungdom. Själv har jag aldrig varit mycket för sånt som inte är konkret. Jag menar; har du eller jag någonsin sätt en gud, eller talat med en pålitlig person som gjort det? Och om det inte finns något bra skäl till att tro att det finns en gud, hur kan man då rationellt hålla en sådan åsikt?” Kim gjorde en grimas och undrade för sig själv om Minsc någonsin seriöst övervägt mer än sitt eget svar.
- ”Men du tror ju på spöken även om du inte har sett något! Vad är skillnaden?”
- ”Skillnaden är att jag sett magi och udda varelser, vilka gör att spöken varken gör till eller från. Därför tror jag på hörsägen att det finns. Gudar däremot, de är av ett annat slag än allt annat jag stött på i världen. Jag har inte heller stött på en religiös som kunnat säga ”på det eller det stället kan du hitta min gud”.
- ”Men finns det inga skäl alls att tro på gudar så? En av munkarna som lärde mig att läsa ansåg att vår existens, dvs. våra kroppar och vårt medvetande mm, är så sinnrik att det var ett tydligt tecken på att vi blivit skapade.”
- ”Jovars”, sa Minsc småleende. ”Har du någonsin tittat på en kroppsdel? Jag menar riktigt tittat på den.” Han pausade och pekade på sin näsa. ”Ta näsor t.ex. När man tänker på hur de faktiskt ser ut så är de rätt konstiga, eller hur? Det är en stor utväxt mitt i ansiktet! Samma sak gäller med alla andra kroppsdelar – jag är säker på att vi endast tycker att de är rimliga för vi är vana vid dem.” Kim stirrade på Minsc näsa.
- ”Jag håller med om att din näsa är konstig.”
- ”Titta närmare på näsor under dagen och kom tillbaka ikväll om du fortfarande ser en logik i dem. Förövrigt, glöm inte av en balanserad hållning. Att hitta sin balans är inte något man gör bara så där.”
När de kom utan framgång fullföljt sin runda stod Joshimo redan och pratade med paret en bit från utgången.
- ”När man talar om trollen…”, sa Josh. ”Jag berättade precis för herr och fru Raquin här om vårt turliga möte med tjuven igår kväll.”
”Ja, vi är ytterst tacksamma”, sa mannen som Minsc tycktes minnas som Laurent. Han räckte över leksaken.
- ”Det var ett nöje att hjälpa er. Tyvärr smet tjuven retligt undan.”
- ”Det var synd, men det viktigaste är att vi återfått vår lilla Camilles älsklingsdjur”, sa kvinnan oväntat milt. Minsc hade förväntat sig mindre barmhärtighet över gärningsmannen som dödat deras barn. ”Vi har inte mycket”, fortsatte kvinnan. ”Jag vet tyvärr inte hur vi ska kunna belöna er.”
- ”Oroa dig inte, vi har inte förväntat oss något i retur. Däremot kanske ni kan hjälpa oss med lite information. Känner ni till något om de Behuvade magikerna?” Paret skakade på huvudet och såg obekväma ut.
- ”Nej, vi är bara vanliga stadsbor mister. Det har hänt att vi sett en magiker som gjort trick på marknaden men det är allt.”
- ”Ah, okej. Har ni sett någon som arbetar här den här gången?” Minsc suckade när de återigen skakade på huvudena. Paret visste uppenbarligen inget av intresse. ”Nå väl, det är inte så mycket att göra åt. Jag antar att ni har mycket att göra. Ta hand om er.” När de gick därifrån kände Minsc sig lätt besviken. Han hade förväntat sig mer tacksamhet av paret. De hade snarare verkat nöjda att bli av med dem.
När de nästan nått fram till utgången blev de upphunna och stannade av en springpojke. Pojken tog med dem till en präst som stått en bit bort och observerat dem. När de kom fram välkomnade prästen dem hjärtligt.
- ”Jag är glad att ni inte hann lämna. Jag har utan att kunna göra något följt paret Raquins missöde och jag vill tacka er för er hjälp. Jag vet att paret själva inte kan ha gett er något av värde, med tanke på deras fattigdom och sorg. Jag kan tyvärr inte heller ge er några värdefulla föremål men om ni vill så kan jag använda välgörande besvärjelser på er.” Kim nickade nöjt.
- ”Det hade varit jättebra. Men först, finns det en möjlighet att du känner till något om magikerordern här i staden?”
- ”Magikerordern?” Prästen skakade på huvudet. ”Ne, inte om du är ute efter något mer än det som är allmänt känt. Jo förresten, en grej känner jag till, även om det inte direkt är en hemlighet. Man kan visst köpa tillstånd att utöva magi i staden av administrationen i rådshuset.”
- ”Du känner inte till var de för de som utöver magi utan att betala?”
- ”Nej, jag har ingen aning. De enda som invigs i faktiska hemligheterna av det slaget är magikerna själva och eventuellt några av de styrande i staden. Sådan information sipprar inte heller ut för magikerna är väldigt tystlåtna om sina affärer. De enda utomstående som kan ha någon chans att ha känna till hemligheterna är väl i stort sett Skuggorna – ingen annan är ens i närheten av att vara tillräckligt mäktig för att infiltrera magikerordern.” Prästen granskade dem vaksamt som om han undrade varför de var ute efter magikernas hemligheter och tillade sedan eftertänksamt; ”Även om någon annan av en slump fick tag i information av den sort ni söker så skulle Skuggorna snabbt se till att tysta personen. De föredrar att vara de enda som handlar i information i staden.” De tittade besviket på varandra. Prästen bekräftade vad de själva kommit fram till och det verkade inte finnas mycket mer att göra än att ställa sitt hopp till de mystiska Skuggorna. De tackade prästen och efter några fattiga välsignelser vände de hem mot deras bas för att omgruppera sig inför det nya läget.
Nästa dag kom en liten flicka fram till dem när de åt frukost. Gaelan Bayles ville träffa dem. De följde budbäraren till Bayle, som tog emot dem i sitt hus inte alltför långt från värdshuset. Trots att han bodde i slumkvarteret så var hans hem i ett långt bättre skick än flertalet av de omkringliggande husen. Egentligen var de inte förvånade, Bayle var antagligen uppsatt i Organisationen och levde säkert gott på sin rank. Väl inne väntade Bayle på dem iklädd ett läderharnesk och med två korta svärd på ryggen. Stridsmunderingen var oväntad – det var knappast fallet att Bayle var rädd för någon av dem med tanke på att han hade Organisationen bakom sig. Den pondus och kroppsmedvetenhet som han utstrålade antydde också att Bayle antagligen var farligare i strid utan sina vapen än någon av dem var med vapen. Kim funderade på om mannen försökte imponera på dem, men kom inte på en bra anledning till varför.
- ”Så ni är äntligen här. Bra. Jag har mycket att göra så det här ska gå snabbt.” De tittade förvirrat på varandra. De hade förväntat sig att Bayle skulle försöka etablera sin dominans på samma kaxiga sätt som vid deras förra möte. ”Vi behöver ingen hjälp med något som ni är kapabla att utföra för tillfället och vi har därför bestämt att ni får betala för våra tjänster istället. Vi har satt priset till 20 000 guldmynt och det är inte förhandlingsbart. Jag har inte haft tid att följa era rörelser speciellt noggrant, men ni har säkert vid det här laget insett att endast vi har tillgång till den information ni söker. Endast vi kan hjälpa er.” De stod handfallna. För 20 000 guldmynt kunde man säkert köpa en liten herrgård. Ingen av dem hade någonsin sett så mycket pengar. Bayle läste deras reaktion i deras ansikten.
- ”Jag är säker på att ni har spenderat så mycket pengar tidigare och kommer att göra det igen. Oavsett så är det vårt pris och det är som sagt inte förhandlingsbart. Ge er iväg nu, jag har andra viktigare affärer som kräver min uppmärksamhet.” På vägen tillbaka till värdshuset var det fortfarande svårt att greppa den enorma summa de behövde samla in.
- ”En sak var positiv i alla fall”, reflekterade Kim. ”Vi har ett nytt väl definierat mål, även om det är ett avlägset mål. När vi kommer tillbaka till Kopparstruten så börjar ett nytt kapitel på vårt sökande.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar