Relativism, pluralism och absolutism
Den vanligaste typen av position som förutsätts när vi ger uttryck åsikter och trosföreställningar är absolutism. En absolutistisk proposition gör anspråk dels på att vara sann och dels på att andra motsägande propositioner är falska. Tanken är att det finns absoluta sanningar, vilka gäller oavsett hur omständigheterna varierar. Jag vill understryka att absolutism i sammanhanget kan appliceras på två olika saker, vilka det är viktiga att hålla isär. Den ena är frågan om det finns absoluta sanningar eller inte, och den andra är om frågan om vilka egenskaper våra åsikter och propositioner har. För att exemplifiera skillnaden så kan man säga att den första frågan handlar om det är absolut sant att t.ex. vatten är detsamma som H2O medan den andra frågan handlar om vår åsikt att vatten är lika med H2O med nödvändighet framställs som en absolut sanning. Det är främst den andra frågan jag kommer att behandla i detta avsnitt, i och med att jag här undersöker åsikterna och propositioner snarare än världen. För att slippa nämna både åsikter och propositioner så kommer jag att oftast diskutera åsikter, även om samma resonemang gäller också för propositioner. Kortfattat så går det absolutistiska draget hos åsikter ut på att eftersom åsikter hävdar något om hur saker egentligen är så måste de därför ha en absolutistisk karaktär. Man måste helt enkelt anse att något man tror är objektivt sant – även om åsikten är att ens åsikter är relativa. Jag har inge fler argument för denna intuition utan jag stödjer mig endast på om man tror att något är fallet så måste man tro att världen faktiskt förhåller sig på det sättet.
Den bra definitionen av vad absolut står, när jag talar om absoluta sanningar, är objektiv. Utöver det så hoppas jag att kontrasten med relativism och pluralism längre ner kommer att ge en bra uppfattning av begreppet. När det gäller relativismen och pluralismen så kan man säga att de är två olika varianter av ståndpunkten att ens trosföreställningar är beroende av och sanna inom ett visst perspektiv. De skiljer sig åt genom att relativism hävdar att de olika perspektiven är inkompatibla med varandra, dvs. att perspektiven illustrativt kan sägas beskriva samma objekt från samma håll, fast på olika sätt. Pluralismen, å andra sidan, hävdar inte att perspektiven är inkompatibla med varandra, perspektiven kan snarare sägas beskriva samma objekt, fast från olika håll. Följden av skillnaden mellan relativism och pluralism är att flera perspektiv kan vara sanna samtidigt i pluralismen medan endast den bild som stämmer överrens med det egna perspektivet är sann i relativismen. Ett annat sätt att förklara skillnaden är att pluralismen, tillskillnad från relativismen, tillåter objektiva sanningar eftersom som man i princip säger ”x är på sättet y, givet perspektivet z”. Sagt på ett mer vardagligt sätt så går det i pluralismen att säga något i stil med ”hade jag jag sett x på sättet y så hade jag hållit en annan uppfattning av x” medan alla andra uppfattningar i en relativism är falska.
Eftersom relativismen är något mer komplicerad börjar jag att undersöka åsikter när det gäller pluralism. Pluralism när det gäller åsikter är i mångt och mycket desamma som skillnader i omständigheter, t.ex. så ändras vår bedömning av en handling beroende på skillnader i vilka avsikter som handlingen utfördes med. Men vi måste, precis som i diskussionen om absolutism, skilja på irrelevanta och relevanta typer av pluralistiska omständigheter. När omständigheterna som förändrar åsikten har att göra med objektet för åsikten så är pluralismen irrelevant för undersökningen av våra åsikters konstitution. Om omständigheterna däremot har att göra med skillnader hos oss så är de relevanta. Våra åsikter beror med andra ord på sådant som vår biologi, psykologi, kunskap, världsbild mm. Generells kan man säga att våra åsikter blir pluralistiska, i det relevanta avseendet, när vi betraktar dem ur ett tredje persons perspektiv.
Om vi nu observerar den absolutistiska karaktär som våra åsikter har i ett första persons perspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att åsikterna är pluralistiska ur ett tredje persons perspektiv, då inser vi att åsikter också är relativistiska. Detta beror på att åsikter alltid gör anspråk på att vara objektivt sanna, trots att de är beroende av en mängd variabler. Eftersom en åsikt, ur dess innehavares perspektiv, alltid är objektivt sann så ter sig motsatta åsikter som objektivt falska. Just detta att de motsatta åsikterna är objektivt falska är vad som skiljer relativismen från pluralismen och att vad som är ”objektivt sant” för en person är de åsikter som personen håller, oavsett hur åsikterna skiftar, skiljer relativismen från absolutismen. Återigen så är det irrelevant hur världen egentligen förhåller sig eftersom det är åsiktens natur som jag undersöker. Den finns en klassisk, filosofisk relativismen också. Denna typ av relativism är lite annorlunda eftersom den också handlar om vad som faktiskt är sant och inte endast om åsikterna. Det är inte givet att den variant jag har skissat ovan och den filosofiska varianten kan särskiljas, men mer om det lite längre ner.
Jag vill sammanfattningsvis understryka att alla dessa karaktärsdrag hos åsikter är kompatibla med varandra, eftersom de inte talar om samma sak. Det första stycket om absolutismen beskrev hur åsikter upplevs av innehavaren, det mittersta om pluralismen skissade hur åsikter uppstår och det sista om relativismen visade hur åsikternas sanningsanspråk alltid var detsamma p.g.a. sig själva. En exemplifiering av åsikternas karaktärsdrag får vi om vi funderar över vår attityd till brott som begås i samhället. Det senaste terrordådet i Norge kan tjäna som ett illustrativt exempel. Samhället fördömer gärningsmannens handlingar fullt ut. Åsikten att Breiviks handlingar är fel har en uppenbar absolutistisk karaktär. Samtidigt verkar Breivik inneha en åsikt att han har gjort helt rätt, vilket från ett tredje persons perspektiv visar att vad som en individ tror är sant är pluralistiskt. Att samhällets åsikt har en absolutistisk karaktär men vilken åsikt det är beror på variabler gör att åsiktens upplevda sanningsanspråk skapar en relativism. Och återigen påpekar jag att en relativism om åsiktens sanningsanspråk inte är desamma som en relativism om vad som faktiskt är sant.
Hotet om filosofisk relativism
Trots att åsikternas absolutistiska framställningar skapar sanningsanspråkets relativistiska karaktär och att de två egenskaperna inte motsäger varandra så finns det spänningar mellan de två. Om det är sant att åsikten med nödvändighet framställs som objektivt sann, hur kan då en åsikt hävda att den själv är relativ utan att vara falsk? Vi behöver alltså kunna förklara hur våra åsikter kan behålla sina absolutistiska anspråk, trots att vi karakteriserar dem som relativistiska. Gör vi inte detta så måste vi antingen förkasta att våra åsikter har karaktärsdraget att verka sanna oavsett sanningshalt eller förkasta de absolutistiska anspråken, vilket återigen skapar motsägelsen som finns i att tro att allt det vi tror på inte är sant. Ett annat sätt att sammanfatta problemet är att det finns en begränsning i framställningssättet, men ingen motsvarande begränsning i innehållet hos tankar, propositioner, åsikter mm. Det är inte heller givet ett en motsvarande begränsning finns i världen, en osäkerhet som Kant celebert argumenterade för.
En invändning som uppkommer är att vi har en mängd med åsikter som vi inte håller som helt säkra, utan snarare som sannolika. Om jag skiljer mellan åsikt och proposition så kanske jag kan fånga detta.[1] Låt säga att också propositioner har ett absolutistiskt sanningsanspråk, vilket verkar rimligt. Då är teorin tillräckligt flexibel för att förklara hur vi har möjligheter vilka vi håller en agnostisk attityd till och att vi kan utvärdera våra åsikter kritiskt.
Varför problemet med anspråksrelativismen uppstår kan vara att jag inte har gett en förklaring av relationen mellan sanning och sanningsanspråk. Jag kommer endast diskutera korrespondensteorier för sanning här, eftersom jag för tillfället inte har tid till mer. Med korrespondensteorin så menar jag att sanning består i en korrespondens mellan propositionerna och världen, dvs. om jag säger t.ex. ”min en fotboll är grå” så ska det objekt i världen som jag kallar för ’min fotboll’ också vara grått. Givet en korrespondensteori så är propositionens sanningsanspråk skilt från korrespondensen till världen, vilket undviker att åsiktsrelativismen att förvandlas till en filosofisk relativism. Propositionen kan med andra ord fortfarande ha ett absolutistiskt karaktärsdrag utan det relativistiska sanningsanspråket blir till ett problem. En kritik är här att anledningen till att den filosofiska relativismen undviks är att jag förutsätter att sanningskorrespondensen inte är relativ och som alla vet så är det lätt att bevisa sin ståndpunkt om man förutsätter den från början. Hade min avsikt varit att visa att filosofisk relativism inte gäller så hade jag nu haft stora problem, men eftersom mina ambitioner endast är att visa att min ovan beskrivna teori inte leder till filosofisk relativism så klarar jag mig undan denna kritik.
Även om jag väntar med mer utförliga diskussioner av kunskap och sanningsteorier så vill jag säga något kort om en stark och naiv korrespondensteori i jämförelse till en svagare variant. Den starka och naiva korrespondensteorin går helt enkelt ut på att tänka sig att världen är på ett visst sätt och om vi träffar rätt med våra propositioner om världen så är de sanna[2]. Det första som drar till sig uppmärksamhet är likheten mellan denna naiva korrespondensteori och den korrespondensen mellan svar och facit som avgjorde om man skrivit rätt svar i skolan. Att den första intuitionen om sanning har stora likheter med en intränad uppfattning av korrekthet väcker hos mig misstankar om intuitions pålitlighet, även om det naturligtvis inte underkänner förklaringen i sig. Skillnaden mellan den starka och svaga korrespondensteorin är därför att den starka behandlar propositioner som att de kan vara exakt rätt, dvs. de kan stämma exakt överrens med facit, medan svagare varianter har mer flexibla krav på överrensstämmelsen. En variant av en svagare korrespondensteori är att våra beskrivningar och propositioner smiter åt till världen mer eller mindre bra, och naturligtvis så är tanken att desto bättre passform desto sannare är en beskrivning. Heideggers utsaga om att graden av sanning är densamma som den grad vi lyckas avtäcka (eller täcka) världen med våra beskrivningar är också rimlig här[3].
Ett stort problem med båda typer av korrespondensteorier är att det finns typskillnad mellan världen och vårt språk. Jag vill hävda att denna typskillnad i slutändan kokar ner till en typskillnad mellan värld och mening, något som exemplifieras i H-A-bilden. Jag har på ett annat ställe (Wittgenstein uppsatsen) argumenterat för mening är något som går utöver språket och jag skulle vilja föreslå att mening har en essentiell relation till sanning. Vilken denna är har jag inte funderat på än. Min modell fångar inte heller tänkaren är medveten, att hans tankar har ett faktiskt innehåll.
Det här är en skiss av lite tankar. Jag har inte skrivit något om berättigande, filosofisk relativism eller kunskap och jag har knappt skrapat på ytan av sanning. Dessa områden, om än intressanta, får vänta för tillfället. Vad finns det då för skäl att godta den skiss som jag lagt fram? Det finns för det första de skäl som jag kan ge är de skäl som jag ovan har försökt deducera teorin ifrån, t.ex. analysen av propositioners sanningsanspråk. För det andra så appellerar jag till att min teori är koherent med vår upplevelse av världen, teorin passar så att säga världen. Koherens inte är givetvis inte ett avgörande bevis, utan mer ett nödvändigt kriterium för en sann teori. Jag vet inte egentligen hur jag kan undvika en skeptisk regress eller en filosofisk relativism, eftersom att säga är att teorin passar världen är ju att utnyttja det berättigande system som jag specificeras i teorin. En tröst är dels att skepticism i slutänden aldrig tycks vara möjlig att definitivt motbevisa och del att varken en skepticism eller relativism på den här nivån kan formuleras på ett positivt sätt, utan att förutsätta att skäl kan ges för absolutistiska propositioner.
Några kommentarer om mindre lyckade delar av texten. Först vill jag säga att jag skrivit väl magert och jag vidare utvecklar därför inte ett flertal punkter som borde vara med för korrektheten, t.ex. vad en åsikt eller en proposition är. Jag vet också med mig att jag mitt användande av åsikt kontra proposition inte är helt konsekvent. Anledningen till detta är att jag från början bara tänkte diskutera åsikter. Även målet med teorin svänger en del under textens gång. Återigen skyller jag på att jag mest börjat skriva för att få en översikt och sedan lagt till saker allt eftersom.
[1] Ett problem är att åsikter och propositioner mm är väldigt vaga begrepp och komplikationer om deras natur är jag inte speciellt insatt i.
[2] Jag vill hävda att detta också är den allmänt spridda åsikten i samhället, även om jag endast grundar detta på mina egna intryck. Hur det däremot är i andra vetenskapliga och akademiska ämnen (utöver filosofi) vet jag inte.
[3] Förutsatt att detta är vad Heidegger menar förstås.
Jag kom på att jag behöver ett stycke om berättigande trots allt för att undvika att meningsrelativismen blir en regelrätt relativism. FÅr se när jag lägger upp det.
SvaraRadera