Del ett av kapitel tre

- ”Om jag känner till något om vad som händer fångar till de Behuvade? Nej, jag har vett nog att hålla mig borta från farlig information, min käre Josh”, berättade den lismande ägaren till Kopparstruten. Ägaren var den enda av Joshimos kontakter som inte hade gått upp i rök när de sökt kontakt den senaste veckan. Han var också den som var minst pålitlig av dem alla, även om kontakterna inte direkt var av den mest hederliga sorten. Joshimo stirrade stint på honom utan att röra en min.

- ”Levithian, jag vet att du aldrig skulle blanda dig in i andras affärer, oavsett vad du kan få ut av det.” De tittade på varandra en sekund och började sen båda flina. Joshimo böjde sig framåt och blev allvarlig. ”Om jag belönar dig för varje nyttig upplysning som du ger mig, då har vi båda något att vinna på det här, eller hur?” Levithians ögon glittrade förutsägbart vid talet om pengarna.

- ”Det får vara rejält med belöning, Skuggorna kommer inte att bli glada. De har bestämt att ingen ska hjälpa er.” Joshimo var inte förvånad. Men som den vane förhandlaren han var blev han inte ställd.

- ”Jag har hört det. Men både du och jag vet att du är dem till alldeles för stor nytta för att de ska göra något allvarligt, och på något sätt ska du förtjäna dina pengar. Ta mitt erbjudande eller låt det vara.” Levithian rynkade på pannan, men Joshimo visste att han var girig.

- ”Hah, du är lika hård som vanligt Josh.” Levithian sänkte rösten och fortsatte; ”Det ryktas om ett som kallas anstalten. Ingen vet var stället ligger, om det är i Athkatla eller på någon annan ort. Även magikerna verkar veta lite om stället. Allt de vet är att fångar som bedöms som farliga för sig själva eller för omgivningen sänds dit, utan att komma tillbaka.” Levithian knackade i bartenderdisken. ”Det är allt jag vet så betala och ge dig av innan du skapar allt för mycket snack.”

- ”Det måste finnas någon annan som vi kan snacka med”, utbrast Kim frustrerat efter att Joshimo vidarebefordrat det lilla Levithian bidragit med.

- ”Jag har inga fler kontakter”, replikerade Joshimo.

- ”Försök igen med samma då!” Joshimo slog ut uppgivet ut med händerna.

- ”Av alla mina kontakter är det endast den girigaste och övermodigaste av dem som alls pratat med oss! Skuggorna har i princip satt en munkavel på alla vi kan tänkas prata med och inte ens Levithian visste mer än skvaller.”

- ”Josh har en poäng”, sköt Minsc in. ”Chansen är liten att vi inom en rimlig tid lyckas övertyga en komplett främling att dela med sig av hemligheterna, speciellt med tanke på att de makthavande magikerna verkar ha varit mycket tystlåtna och inte ens delat med sig av hemligheterna till de övriga magikerna.” Kim satt tyst och fingrade bekymrat på sin mugg. Minsc och Joshimo utbytte en blick. ”Josh och jag fortsätter att leta, men du måste ta i tu med att Imoen kanske är…”

- ”Nej!” Kim avbröt Minsc ilsket och med en antydan till tårar i ögonen. ”Jag tänker inte acceptera att hon är borta och jag tänker inte ge upp bara för att det är svårt.”

- ”Såklart inte”, sa Joshimo överslätande. ”Minsc uttryckte sig lika vårdslöst som om han faktiskt var den soldat han försöker ge sken av att vara. Det vi vill säga är att du just nu inte är i ett optimalt skick.” Kim gjorde en ansats att invända men Joshimo fortsatte snabbt. ”Om chansen kommer snart så är du kanske redo för den, kanske inte. Men du är absolut inte i stånd att tålmodigt vänta på ett tillfälle som kanske kommer om en månad eller om ännu längre tid.”

- ”Precis”, höll Minsc med. ”Du har gått igenom väldigt mycket och lägg till det den stress som det här mellan stadiet i historien skapar. Men även om jag förstår dig så måste du få dig själv i en någorlunda ordning för att du ska gå att lita på – en människa tål endast så mycket. Vi har ingen aning om och när det blir en droppe för mycket. Händer det vid fel tillfälle, när pressen och behovet är som störst för prestation…” Kim stirrade på dem. Han kände sig chockad och förråd.

- ”Så jag är plötsligt inte kapabel till att göra min del av jobbet? Att jag är den av oss tre som ni är tror kommer svika?”

- ”Det är inte det vi säger”, sa Minsc och visade med handflatorna att Kim skulle lugna ner sig. ”Det vi säger är du måste inse dina begränsningar och göra något åt dem. Jag vet att det inte är lätt att erkänna att man inte är på topp och att det inte är lätt att ta ett steg tillbaka ibland för att ta itu med orsaken, men… bara gör det. Ta morgondagen och tänk över det, så fortsätter Josh och jag letadet så länge.” Kim suckade. De hade väl rätt.

En hel dag för återhämtning. På sätt och vis var det skönt att inte behöva tvinga sig ut och möta ännu en dag fylld med frustration. Samtidigt var han rädd för att vila, eftersom han visste att det skulle bli svårt att ge sig ut nästa dag igen om han väl tillåtigt sig vara svag. Han var rädd att han inte skulle få igång elden om den fick slockna. Nåja, han hade hur som helst inte haft mycket val i frågan. Hotet om att förlora ledarskapet över gruppen hade hängt i luften igår när Minsc och Joshimo påpekat att hans traumatiska upplevelser påverkade hans pålitlighet. Kim funderade över hur han skulle gå till väga. Hur gör man för att komma över något? Det störde honom att möjligheten fanns till att hans psykiska hälsa låg i potten när han varken visste vilka kort han hade eller hur han skulle spela dem. Han ruskade på sig och la sig på sängen. Om han hade ett sammanbrott så skulle i alla fall ingen se honom.

Han funderade över sin fångenskap hos Irenicus. Det var som om en det känslomässiga intrycket fanns där, fast utom synhåll. Att hela tiden nästan uppfatta det, men aldrig lyckas, var irriterande. Om han däremot dröjde kvarvid individuella minnen och så att säga petade på dem, så exploderade känslorna på ett mycket obehagligt sätt för att snabbt försvinna igen. Det var också jobbigt att han inte visste varför. Han tänkte att om han hade haft anledningar så hade han på någon nivå kunnat förstå och acceptera smärtan. Men magikern hade aldrig tillkännagett sina skäl. Den enda ledtråden som Irenicus hade gett var hans ständiga snack om att Kim var speciell. Irenicus hade använt uttryck som att Kim var ”ett gudsbarn”, att han hade ”stor potential”, att Irenicus skulle frigöra det ”speciella inom Kim”. Att Irenicus hade försökt manipulera honom på något sätt var i och för sig troligt. Kim suckade och funderade vidare. En av anledningarna till att de, innan fångenskapen, lämnat hemlandet för att bege sig söderut mot Athkatla var att det hade börjat ryktas om att Kim var släkt till den blodtörstiga, och nu även döda, guden Bhaal. Han hade inte tidigare tagit ryktena på allvar, mer än som en säkerhetsrisk, men Irenicus anspelningar kastade ett allvarligare sken över bybornas ölskvaller. Kim bestämde sig för att ta upp saken med Minsc vid ett lämpligt tillfälle.

Hans tankar drev tillbaka till tortyren. Han hade trott många gånger att han skulle dö, men överlevt. Om han hade lärt sig något hos Irenicus så var det att han inte alls visste vad gränserna för hans kropp gick. Att livet var svårförutsägbart. En gång, i sina yngre år, hade han sett en man dö av en tillsynes harmlöst smäll, andra gånger hade han sett till synes fatala slag ge inga efterverkningar. Kim rös. Desto mer han tänkte på livets bräcklighet och hur lite han kunde kontrollera det, desto mer agiterad blev han. Han hade vetat att han gjort döden till sin följeslagare när han valt att testa sina förmågor mot världen, över den stilla tillvaron bland böckerna i sitt barndomshem. Men tiden hos Irenicus hade renodlat insikten och chockad insåg han hur han endast kontrollerade de små och obetydliga händelserna i sitt eget liv.

För andra gången på en kort tid flyttade Kim tillbaka tankarna till uppgiften. Reflektion kanske inte var det bästa sättet att komma över händelserna. Han bestämde sig för att byta taktik. Om han bara vilade skulle känslorna kanske välla fram och förhoppningsvis på egenhand blomma över, eller något åt det hållet. Han slappnade av i kroppen och slutade aktivt att fokusera på innehållet i tankarna. Han kände sig trött och sorgsen, men gjorde inget för att ändra på det. Snart somnade han, fortfarande sorgsen.

Två huvbeklädda män stod snackade i en stor och vacker entréhall. Den ena av männen var bräcklig och gav ett överdrivet försiktigt intryck medan den andra var livskraftig och överdrivet självsäker. De tycktes inte se honom.

- ”Såg du kvinnan som de skickade hit? Jag är säker på att jag behöver träna lite förtjusningsmagi på henne”, småskrattade den självsäkre. Han avbröt sitt flin vid den plötsliga ankomsten av en tredje figur, rakt ur tomma intet. Den nyanlända, också han i huva, gav intrycket en kompetent och vaksam person som bemästrat omvärlden.

- ”Ni två! Fången har rymt! Han är i de nedre… nej… han kommer, han är här!” Under tiden nykomlingen meddelade de övriga två dök en fjärde person upp mitt i salen. Irenicus.

- ”Jag kan inte hållas fängslad. Jag kan inte bli kontrollerad. Lär er detta samtidigt som ni dör, för evigt patetiska dårar.” Irenicus röst ekade genom hallen och de kåpbeklädda föll en efter en, oavsett försiktighet, styrka och färdigheter. Irenicus vände sig nu mot Kim och allt svartnade framför ögonen.

Under tiden Kim försökte bearbeta sina upplevelser planerade Minsc och Joshimo något resignerat letandet efter ledtrådar. Minsc kände, nu när de hade försökt med alla Joshimos kontakter, att han inte ens visste vad det första steget skulle vara, än mindre hur de skulle lyckas med hela projektet. Han tittade på Josh och skakade på huvudet.

- ”Jag skulle känna mig bättre hemma i en rejäl fajt, även en otrevlig sådan. Missförstå mig rätt, Josh, jag är egentligen ingen bråkstake, men det här spanandet och dess huvudbryn ger mig huvudverk. I en fajt tänker man inte, man bara är där.”

- ”Jag fattar vad du menar”, svarade Joshimo. ”Jag känner detsamma, fast jag jämför med när jag förhandlar med en köpman eller flirtar med en tös. Man kan reglerna och vet vad man ska göra så man kan slappna av, även om man samtidigt är helt engagerad.”

- ”Så är det! Det påminner mig förresten om att Kim och Imoen brukade sitta och göra ingenting en stund varje dag. De hävdade att det var bra för själen, eller något åt det hållet, att meditera som de så sofistikerat kallade det”, sa Minsc. Han fortsattte småskrattande; ”För oss är att slåss, att luras och att rumla runt meditation.” Joshimo flinade men slutade sedan tvärt.

- ”Förhandlar och flirtar! Inte luras och rumlar runt, fattar du??” Joshimo verkade upprörd. ”Du implicerar att jag är någon sorts drägg”, sa han gravallvarligt. Minsc rynkade skeptiskt på pannan.

- ”Jag tänkte mig dig mer som en lösdrivande skojare, men drägg är inte heller en dålig beskrivning.” Joshimo brast ut i skratt och dunkade Minsc på ryggen.

- ”Du är bra mycket klippskare än du ger sken av. De flesta brukar falla det, i alla fall första gången. Vår överseriösa Kim hade säkert blivit ställd.”

De bestämde sig för att leta upp udda figurer, med resonemanget att chansen var liten att vanligt folk kände till magikernas hemligheter och det var troligt att Skuggorna hade kontroll över de normala informationsvägarna. Dessutom så hade säkert mer udda karaktärer större överseende över udda frågor om mäktiga personers hemligheter. Det bästa hade naturligtvis varit att ta kontakt med högt uppsatta, t.ex. makthavare och liknande. Men tills de fick hjälp av något slag så var det alternativet uteslutet. Tillsvidare var det bara att börja beta av listan av udda personer. Först på listan fanns arbetare vid kyrkogården, eftersom de var personer som då och då träffade de döende och deras anhöriga Egenskapen av att vara den sista stationen i livet borde ge dem kännedom om allehanda hemligheter som i andra sammanhang aldrig hade yppats. Förhoppningsvis var det inte heller de mest moraliska personerna heller.

Ingången till kyrkogården pryddes av ett utsmyckat valv. De olika templen, mausoleerna och övriga hus som fanns på området var samlade närmast staden, i den nordöstra delen kyrkogården. Alla byggnaderna var, i motsats till slumområdet, av sten. Om det berodde på att den döende inte snålade på sina sparade slantar eller om det bland de rikare i Athkatla fanns övertygelse om att dödens beständighet krävde en nästan lika beständig rastplats var oklart. Något som däremot var säkert var att de påkostade byggnaderna ingav vördnad. Ingen annanstans i den livliga staden rörde residenterna sig lika respektfullt. Något som störde den idylliska friden var ett ungt par, vars nervösa och upprörda närvaro drog uppmärksamhet till sig även på en begravninsplats. Paret befann sig vid de mer anspråkslösa gravarna, inte långt ifrån Minsc och Joshimo. De utbytte en blick och Joshimo ryckte på axlarna. Det skadade ju inte att se vad som stod på och samtidigt avgöra i fall paret kunde hjälpa dem. Minsc gick fram medan Joshimo stannade vid ingången. De ville inte skrämma paret och två beväpnade, orakade män utan någon sorts uniform gav lätt fel budskap.

- ”Hur står det till mer er?”, frågade Minsc. ”Ni ser skakade ut.” På nära håll såg han att både mannen och kvinnan hade rödgråtna ögon och påsar under ögonen. Den smala, nervösa mannen, som gav intrycket att en gång ha varit lika kraftfull som en arbetshäst, tittade på Minsc. Sen gestikulerade han mot en av de anspråkslösa gravarna och sa;

- ”Detta är… detta är vår 5-åriga sons grav.” Mannen harklade sig och fortsatte; ”Han mördades av en tjuv som bröt sig in i vår affär för att stjäla de lilla som vi fortfarande ägde. Tjuven tog till och med vår sons teddybjörn.” Den unga kvinnan ryckte till. Hennes uppgivna utstrålning gav matchade dödens slutgiltighet, även om hon såg ut att en gång ha passat bättre in i en mer exotisk omgivning med färg och fart.

- ”Som om det inte var nog med min kusins olyckliga död.” Kvinnans röst var lika kraftlös som hennes hållning. ”Lille Camille var min enda lyckokälla och min stora gottgörelse.” Mannen kastade ett irriterat ögonkast på kvinnan och skakade sedan sorgset på huvudet.

- ”Precis. Som om inte livet i övrigt inte varit tillräckligt otrevligt.” Mannen fixerade Minscs blick. ”Jag ser lille Camille i mina drömmar. Han är så olycklig och frågar hela tiden om sin leksak.”Mannen fick något hoppfullt i blicken. ”Du, du som är stor, stark och beväpnad kanske kan hjälpa oss att få tillbaka nallebjörnen så att vi kan begrava den hos vår son? Då får han kanske äntligen lite frid.” Minsc funderade. Paret kunde knappast erbjuda honom något i motprestation, men innerst inne tyckte han om att hjälpa nödställda. De fick honom att känna sig som deras hjälte. Egentligen var det inget att fundera över.

- ”Jag ska göra det jag kan för att hjälpa er”, sa Minsc med hetta. ”Jag måste nu ge mig vidare, ni har förresten inte möjligtvis sett till någon som sköter kyrkogården.” Efter att paret skakat på huvudet, lämnade han dem. På vägen mot Joshimo kände Minsc redan hjälteglansen stråla ut från sig. Han skulle minsann ställa det som gick tillrätta och se till att paret inte behövde stå ut längre än nödvändigt med sin oförtjänta olycka!

Minsc var irriterad. Varken vaktmästaren eller någon annan arbetade på kyrkogården hade synts till på hela dagen. Mest irriterad var han över att Josh gav han attityd över att han lovat att hjälpa paret. Han skulle tydligen behöva göra det helt själv. Däremot kunde han ha användning av Joshs råd för att hitta tjuven.

- ”Gör mig i alla fall tjänsten och peka mig i rätt riktning så att jag vet hur jag ska hitta den här tjuven. Sen behöver du inte hänga med och leta upp honom, det kan jag göra själv.”

- ”Hela grejen är onödigt”, svarade Joshimo vresigt. ”Det är inte vårt problem, ok?”

- ”Kom igen nu, du behöver ju inte ens göra något. Bara ge mig lite tips - sen kan du sitta på ditt arsle och dricka öl på värdshuset.”

- ”Du tror att det är så enkelt, men det är det inte.” Minsc tog tag i Joshimos axel och sa uppriktigt;

- ”Jag fattar att det inte är så simpelt, men även om det inte betyder något för en hårding som dig att hjälpa familjen så betyder det mycket för mig. För det för mig, om än inte av någon annan anledning.” Joshimo suckade och tittade ut över de mindre gravarna. De var snart tillbaka vid ingången för tredje gången idag. Det var för mörkt för en till runda idag. Han vände tillbaka blicken till Minsc.

- ”Jag fattar att det verkar viktigt att hjälpa de som är i nöd. Jag känner också kallelsen ibland. Men den här staden är full av behövande, fan, till och med vi behöver hjälp! Om du försöker hjälpa varje jävel så kommer du sluta ditt liv nerstucken på en bakgata för att du försökt stå upp för en bedragare.”

- ”En bedragare som du?”, sköt Minsc in. Joshimo flinade.

- ”Precis. Fast med skillnaden att den namnlösa personen som du försökt hjälpa inte är din vapendragare.” Joshimo blev allvarlig igen. ”Du kan mycket väl bli nerstucken innan du ens förstått vem som den där tjuven var…” En rörelse avbröt Joshimos predikan. Någon gick omkring bland smågravarna. ”Kom igen, vi skojar med den där clownen”, sa Joshimo som började känna sig uppstudsig. ”Om vi dessutom har riktigt tur så är det vår vaktmästare.” De närmade sig figuren som visade sig vara en smutsig och tanig man, troligtvis från de fattigare kvarteren. Mannen gav inga tecken av att märka av om deras närvaro.

- ”Hallå där”, ropade Joshimo. ”Det är olagligt att befinna sig på kyrkogården vid den här tiden.” Minsc undrade vad Josh hade i kikaren. ”Endast gravplundrare är här på natten”, fortsatte Joshimo. Mannen rykte till, men svarade inte. Joshimo tittade granskande på mannen. ”Du ser ut som en okej kille som bara är här lite sent av misstag. Min partner och jag är på bra humör idag. Om du kan underhålla oss med ett skämt om de döda så låter vi dig gå.”

- ”Ehh.” Mannen verkade lamslagen. Att mannen inte genomskådat dem var otroligt, i och med att deras kläder knappast liknade den uniform som han tidigare sett Athkatlas vaktstyrka med. Dessutom var faktumet att Josh knappt kunde hålla sig från att brista ut i ett flin avslöjande nog. Minsc kände sig lite irriterad över att mannen inte stod upp för sig själv, eftersom det fick det egentligen rätt roliga skämtet att kännas som en ren elakhet från deras sida.

- ”För i helvete, ha lite humor människa. Vi är uppenbarligen inte vakter.” Mannen slappnade av lite. ”Vad gör du här ute i skymningen oavsett?”

- ”Jag… ehm… jag ska… besöka en grav.”

- ”Din jävel”, utbrast Joshimo. ”Du är på riktigt här för att råna gravar!” Minsc kände hur ilskan började pumpa och stötte till mannen hårt i bröstet. Sen grep han ett stadigt tag i mannen och drog honom närmare.

- ”Stämmer det? Vad heter personen som du ska besöka??”

- ”Jag… jag vet inte”, stammade mannen och började bryta ihop. ”Jag vet inte vad han heter. Jag vill bara lämna tillbaka hans nallebjörn.” Minsc och Joshimo utbytte en blick.

- ”Ge mig leksaken. Jag har hört talas om dig, barnmödare.” Mannen svalde och räckte över nallebjörnen. När Minsc tog emot den ryckte mannen sig fri, knuffade undan Joshimo med en panikladdad styrka och försvann snabbt bort i skymningen. Minsc tittade besviket på Josh.

- ”Hur kunde du låta den taniga komma förbi dig?”

- ”Efter att han rykt sig loss från dig menar du? Var nöjd, du har ju vad du har tjatat om hela dagen. Tro mig, att bestraffa tjuven är inte något som vi behöver på vårt samvete just nu. Om du fortfarande känner en blodlust om ett par dagar så kommenterar vi bara att organisationen låter barnmödare frodas i staden när vi möter Gaelan Bayle nästa gång. Kom igen nu, det är dags att se hur vår general mår idag.”