Vad ska man ha för attityd till sig själv? Ska man vara optimistisk och helhjärtat lita på sina förmågor? Eller ska man vara realistisk och bedöma sina förmågor kritiskt? Båda typerna har sina fördelar och nackdelar. Realismen baserar beslut på en bedömning av vilka förmågor man har och optimismen bygger på att ens förmågor beror på vad man tror om dem.
Ett exempel som visar varför man bör vara optimistisk hämtar jag från en scen i en film som handlar om ett amerikanskt fotbollslag. I filmen finns det en scen där tränare försöker motivera spelarna. Tränaren är besviken över att spelarna inte presterar som de kan och utmanar lagets bästa spelare till att gå kräftgång med en annan spelare på ryggen en viss längd. Spelaren har under utmaningen ögonbindel på sig och tränaren pushar han till ta ut sig helt. Med coachens peppande lyckas spelaren ta sig två, tre gånger längre än han trodde att han skulle klara. Hela scenen är ett exempel på att man klarar mycket mer än man tror. Det som jag uppfattar att scenen försöker sälja är en attityd, dvs. attityden att tro på sig själv och att allt går om man ger 100 procent.
Ett annat exempel som visar vikten av att vara realistisk är när man en lördagskväll funderar på hur mycket alkohol som man bör ta med på en fest. Jag tycker att det bästa sättet att bestämma hur full man ska bli är att ta med en väl avvägd mängd alkohol. Eller med andra ord, vill man bara bli salongsberusad så är det dumt att ta med en vodkaflaska. Men detta är också en attityd till sig själv, dessutom en vitt skild attityd från den i mitt första exempel. Om man skulle ha haft ”jag klarar mer än jag tror” attityden i alkoholexemplet så är sannolikheten stor att man både tar med sig en flaska vodka, dricker upp den, vilket inte alltid slutar lyckligt.
Så nu, halvvägs in i talet, vill jag gå tillbaka till inledningen och ställa min fråga igen. Vad är det för attityd till oss själva som är rimlig att ha? Hur ska vi bedöma oss själva och vad vi kan klara av? Nu när ni förstår lite mer var ifrån jag kommer och vad jag menar så vill jag att ni ska fundera på hur viktigt valet av attityd är, speciellt i toastmasters. Ska jag försöka mig på avancerade tal som kräver väldigt mycket av mig själv eller ska jag satsa på en stabil men mer gradvis utveckling?
Känner ni förresten att ni förstår vad det är jag är ute efter? Jag har förstått att mina tal har en tendens att bli ganska abstrakta så om ni vill att jag ska förklara lite mer om vad jag menar med det här med attityder så kan jag göra det. Annars går jag vidare.
Det rättesnöre som jag har kommit fram till är att den realistiska bedömningen är bättre att använda när man planerar medan det är bättre att vara positiv i stunden. Att byta mellan de två förhållningssätten ger oss möjligheten att undvika de fallgropar som den överoptimistiska personen möter, samtidigt som vi kan behålla de positiva effekter som optimism har på vår prestation.
Avslutningsvis vill jag frångå föreläsnings stilen och jag vill istället veta om ni har några frågor eller kanske några egna tankar om optimism och realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar