Jag har länge varit intresserad av hur man lär sig och jag hade förmånen till att lyssna på ett insiktsfullt tal om ämnet i toastmastersammanhang förra lördagen. De av er som var där kommer säkert att känna igen delar från det tal som jag syftar på. I alla fall så var det en före detta Chalmersstudent, vars namn jag har glömt av, som berättade om sina upplevelser under sin nollning. Det som fastnade hos mig var två saker; för det första att det ofta är obehagligt, obekvämt och jobbigt att utvecklas och för det andra att det är bra mycket lättare att göra det tillsammans.
Den första delen är något som jag stött på tidigare. All utveckling sker vid gränsen mellan vad man redan kan och vad man inte än klarar av, vilket gör det frustrerande och svårt. Sysselsätter man sig med sådant som är lätt och bekvämt så är chansen liten att man kommer att utvecklas. Kruxet är att ha förmågan att ta det till nästas steg hela tiden och att inte stagnera. Toastmasters är en perfekt möjlighet att utmana sig själv att gå bortom det man redan kan, i alla fall för oss som fortfarande är obekväma att stå här framme.
Men om vi nu vet hur vi ska utmana oss själva då kommer vi till den andra delen som jag fastnade för i Chalmeristens tal. För i och med att det är utmanande, frustrerande och ibland direkt skräckinjagande att utvecklas så är det inte alltid lätt att få sig själv att följfölja de aktiviteter som man planerat. Chalmeristens förslag var att man bör göra det tillsammans. Om man kan säga ”jag gör det om du gör det” så tar gemenskapen udden av rädslan.
Exakt hur man ska möta utmaningarna här i Toastmasters i en grupp har jag inte kommit på än, för i slutändan står man ändå här framme själv. Istället vill jag bolla över frågan till er och påpeka att vi har gemensamt att vi försöker utmana oss själva. Så jag vill avsluta med att lämna er med en fråga om hur vi kan dra ännu mer fördel av att vi i den här situationen är mer lika ett lag med ett gemensamt mål än vi är individer med olika mål?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar