När Garren klev in genom dörren till
sitt hem satt de två legoknektarna som han gissade vara avdankade soldater vid
köksbordet och spelade tärning. De hälsade på honom sammanbitet och bad honom
följa med ut på baksidan till deras ledare. Han kände sig lite besviken över
att de visade sig mer så återhållsamma gentemot honom, men förstod att
Firkraags bedrägeri och hotet om vedergällning av riddarna bekymrade dem. Väl
ute på baksidan fanns resten av gruppen. Den stora mannen, som verkade vara
gruppens enda renodlade krigare instruerade, ledaren och kvinnan, som Garren
kände sig misstänksamt bekant med, i svärdsfäktandets grunder. Längre bort
tränade de två övriga för sig själva. Han skakade på huvudet.
- ”De är ju besatta av att träna.”
En av legoknektarna, som följt med honom, höjde på ett ögonbryn.
- ”Du anar inte.” Legoknektarna
avbröt sin träning och kom fram för att höra vad han hade att säga. Garren
harklade sig.
- ”Jag har goda nyheter! Kyrkan
godtog mitt vittnesmål av vad som dispyten och befriade er från skuld. Som tur
är har mitt rykte och min ära stått sig någorlunda i huvudstaden.”
- ”Det var goda nyheter”, svarade
ledaren neutralt med sin mörka röst. Garren flyttade blicken till de andra
legoknektarna i hopp om att se den glädje och lättnad som nyheten säkert skänkt
dem, men möte bara uttryckslösa eller kontrollerade miner. Han kände sig
besviken över deras otacksamhet, själv han hade glatt sig åt den lyckade
utgången på vägen hem.
- ”Jag hade aldrig föreställt mig
att ni skulle vara så känslokalla. Ni inser att jag antagligen räddat livet på
er?”
- ”Vi är tacksamma”, sa ledaren och
såg obekväm ut. ”Det är bara det att… när du var borta för vår räkning så blev
vi attackerade. En grupp orcher och en magiker… vi lyckades vinna striden och
ingen kom till större skada, förutom…”, ledaren tystnade när Garren slutat
lyssna och istället såg sig omkring. Han behövde inte höra de sista av mannens
ord för att veta vem som saknades, men när ledaren återigen tog till orda
tystnade han ändå. ”… din son, Garren. Magikern kidnappade din son.” Han hade
befarat att Taar skulle vara död, men kidnappad var inte mycket bättre. I själva
verket var det nästan lika med en dödsdom. Han kände sig yr och satte sig ner
på en bänk. Som en fredlig och otidsenligt snäll man hade han under sina år som
styrande fått försona sig med att han då och då blev trampad på tårna när saker
stått på spel. Men att hans enda son var kidnappad, speciellt eftersom det
säkert var för att skada honom, det var mer än han kunde klara av. Han smekte
med handen över virket i bänken som han och Taar en gång gjort. En bild av Taar
som gosse blossade upp i hans inre. Att någon som han älskade så mycket skulle
komma till skada gjorde så pass ont att tårarna började rinna.
Medan Garren återhämta sig satte de
sig en bit bort för att ge honom lite utrymme. Minsc kände sympati med mannen,
som tycktes vara naivt godhjärtad. Nästan för godhjärtad. Han visste att han
skulle få höra kommentarer från Josh om hur väl Garren demonstrerat att
osjälviskhet ofta straffar sig. På sätt och vis var Garrens sätt att leva naivt
och omoget, men på ett annat sätt var det exemplariskt. Han tänkte speciellt
hur Garren, de få tillfällen de möts, alltid gett ett intryck av att omfamna
livet utan reservation. Även nu, i sin sorg, hade han inte hållit tillbaka.
Hade han själv varit i Garrens situation så hade han dolt sina känslor för
gruppen med främlingar och inte låtit dem flöda fritt förrän han var ensam. Han
avbröts i sina funderingar av Garren, som hade rest sig och kommit fram till
dem, harklade sig.
- ”Förklara en sak för mig, legoknektar”,
sa Garren med en okarakteristisk hetta. ”Ni dödar först en grupp med riddare,
vilkas uppdrag verkar ha varit att undsätta byborna här omkring, sedan
försvinner min son när jag är iväg för att hjälpa er, utan att något meddelande
lämnats till mig om en begäran av lösen. Från där jag står så verkar detta
misstänksamt. Speciellt med tanke på att ni har haft så lämpliga ursäkter båda
gångerna.” När ingen tog betet, stegrades Garrens ilska. ”Vad är härnäst?”,
skrek han. ”Vilka illdåd finns det kvar för er att göra?” Minsc svalde. Garren
var tydligen inte alltid lugn och vänlig. Han ville svara något men kände inte
att Garren var mottaglig för ett svar, utan ett svar skulle antagligen bejaka
polariseringen mellan dem. Dessutom kände han förståelse för mannen.
- ”Ta det nu lugnt gamle man, du kan
inte bara anklaga oss sådär.” Som vanligt kunde Anomen inte hålla käften.
Prästen borde lära sig att inte bara agera ut sina tankar utan att reflektera.
Garren blev rödare i ansiktet, precis som Minsc hade förutspått. Garrens hand
rörde sig mot hans svärd och de stelnade till. Om han drog sitt svärd så fanns
det ingen återvändo. Som tur kom Garren på andra tankar, vände utan ett ord och
marscherade in i sin stuga. Minsc andades ut.
- ”Gör oss alla en tjänst och lär
dig att vara tyst Anomen”, sa Josh irriterat.
- ”Tillskillnad från dig så är jag
inte en ynkrygg som finner mig i att bli utskälld.”
- ”Det kallas ödmjukhet, Anomen,
inte rädsla”, genmälde Minsc snabbt. Ur ögonvrån såg han Kim höja ett ögonbryn
och utväxla en blick med Nalia. Vad var grejen? Han irriterade sig över att de
gjorde det, men visste inte riktigt vad han skulle säga. Eftersom Anomen inte
sa något nytt kände han sig i alla fall rätt så rättfärdig. Dock så visade det
sig snart att bråket i gruppen hade kommit av sig p.g.a. att Garren återvände
från stugan.
- ”Jag… jag ber om ursäkt för att
jag anklagade er förut. Mina känslor steg mig åt huvudet, jag ville bara rasera
världen omkring mig och ignorerade alla krav på sanning. Dessa typer av intriger
är så typiska Firkraag att jag borde ha hållit inne mina anklagelser, men i
mitt utbrott ville jag bara att ni skulle känna samma smärta som jag.”
- ”Det är förståeligt”, sa Kim.
”Frågan är vad vi ska göra åt Firkraag?”
- ”Jag är rädd att det inte är mycket
någon av oss kan göra, han utmanövrerade mig redan när jag stod på höjden av
min makt och då hade jag mycket inflytande. Inget av det som hänt kan bindas
till honom och vi kan knappast överrumpla honom med våld”, sa Garren sorgset.
”Jag ska göra allt jag kan för att få tillbaka min son, men livet har inte
alltid medlidande med en. Om ni vill kan ni stanna ett par dagar till, sen vill
jag ha stugan för mig själv.”
Nästa dag avbröts de i sina
förberedelser för avfärden av en av Garrens tjänare. Tjänaren hade ett
meddelande från en grupp banditer, vilka hade låtit henne leva mot att hon
överlämnade pergamentet. Josh, som tagit emot meddelandet, läste upp det för
gruppen.
- ”Möt mig i de
nordöstra ruinerna imorgon. Undertecknat F.” Josh fyllde ut det uppenbart
underförstådda. ”Så Firkraag vill träffa oss… finns det några skäl att tro att
det inte är en fälla?” Kim suckade för sig själv; den här situationen blev bara
allt mer utanför hans kontroll.
- ”Jag kan säga
en sak i alla fall”, sa Nalia. ”Det finns många skäl till att tro att det är en
fälla.” Minsc pekade med en avspänd hand uppåt samtidigt som han eftertänksamt vickade
den lätt fram och tillbaka, som för att visa på hur en idé tog form.
- ”Jag är inte så
säker på att det måste vara en fälla. Om vi antar att Firkraag är den som
ligger bakom allt detta och att det faktiskt är han som skickat brevet, då
verkar det som att han har tillgång till mycket resurser och manskap. Ville han
döda oss så kan han säkert göra det utan större besvär här, t.ex. genom att
låta magikern sätta eld på huset när vi sover. Varför göra sig allt trubbel med
att lura oss ut i vildmarken först?” Minsc hade en bra poäng tänkte Kim, men sa
inget. Han hade börjat hålla sig utanför debatterna till en början, för efter
att de övriga gruppmedlemmarna fått en chans att lägga fram sina tankar först
kunde han göra sitt beslut med alla korten på bordet. Dessutom så fick de andra
en chans att känna sig delaktiga i besluten, trots att det var han som i
slutändan bestämde.
- ”Vad kan han
vilja oss i så fall? Allt vi sett från hans sida har varit trix”, frågade
Nalia.
- ”Han kanske
vill ge oss våra pengar”, kommenterade Josh skämtsamt.
- ”Wow, det hade
verkligen satt oss i en komplicerad moralisk position”, sa Nalia och höjde ett
ögonbryn.
- ”Jag säger att
vi går dit redan idag, recogniserar terrängen och hittar ett bra gömställe med
lite utsikt. Sen väntar vi tills imorgon och om det inte är en fälla med
alltför förkrossande odds så ser vi vad han vill. Och om det är en fälla, men
en dålig sådan, då ger vi dem betalt för allt ont som de gjort”, sa Anomen.
- ”Det där låter
riktigt vettigt, Anomen”, sa Dirk. Kim ryckte till, det var första gången den
gamla vakten blandat sig i gruppdiskussionerna. Ingen annan verkade ha något
speciellt att invända. Dags att summera och besluta.
- ”Det är ett bra
förslag, men vi har inte så mycket att tjäna på att träffa Firkraag, däremot
har vi mycket att förlora. Därför är det bättre om vi lämnar situationen bakom
oss.”
- ”Det tycker
inte jag”, sa Minsc. ”Vi har massor med frågor och en upprättelse att kräva.”
- ”Ja, precis”,
instämde Nalia. ”Att smygs iväg med svansen mellan benen låter både fegt och
onödigt.” Kim satt svarslös för en stund. Hade han gett de andra för stor del i
beslutsfattandet? Hur skulle han rädda ansiktet och behålla deras förtroende?
- ”Känner ni
andra detsamma?”, frågade han. När de övriga instämde bestämde han sig för att
ge dem denna seger, och istället inte låta dem styra diskussionen på egen hand
i framtiden. ”Då följer vi Anomens plan och hoppas på det bästa.”
Synen av vad som
en gång i tiden varit ett eller flera tempel mötte dem plötsligt i det annars
vilda landskapet. Templen låg längsmed ett berg, men klippans skydd verkade
inte hjälpt emot tidens tand. Ruinerna var gjorda av väldiga stenblock, vilka
hade formats konstfullt och utsmyckats med diverse figurer. Kim kände sig liten
när han gick förbi de jättelika strukturerna och tänkte att byggnaderna måste
varit mycket imponerande när de uppförts. De gick längre in bland ruinerna och
hittade bland resterna en väl bevarad, drakbehuvad staty, som överväldigade
Kim. Trots att han rest mycket och rentav besökt några finare gravkammare i
Atkathla så hade han aldrig sett liknande hantverk. Han såg sig omkring. Lämningarna
var uppenbarligen rester från en högt stående kultur, men den kvalitet som han
såg i alla detaljer gav han misstanken om att de som rest templen varit mer
avancerade och utvecklade än hans egen tid. Egentligen var han inte speciellt
förvånad över detta; hans studier hade lärt honom att många mäktiga kulturer
kommit och gått under tidens lopp. De gick vidare och hittade i utkanten av
ruinerna ett bra gömställe. Buskage hade erövrat resterna av ett litet hus,
vilket beskyddade dem från att upptäckas samtidigt som de fortfarande befann
sig nära mötesplatsen. De bestämde ett vaktschema och gjorde i ordning sitt
läger. Nu var det bara att fördriva tiden tills morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar