Organismen

Jag ser solen skina starkt i soluppgången. Jag ser med nyfikenhet på när min familj dekorerar på det monument som byggs till Organismens ära, samtidigt som jag försöker härma dem på mitt övningsblock. Ovetande skapar jag med glädje en imitation av Organismen. Ovetande om sig själv gläds min imitation över sig själv.

När jag äntligen börjat arbeta på monumentet står solen högt på himlen. När jag äntligen lyckats införliva min dekorerade imitation med familjemedlemmarnas arbeten skiner solen starkt, även om den inte än nått sin höjdpunkt. Jag kan se konturerna av Organismen och jag är stolt över Organismens storhet. Min familj är imponerad av mitt arbete och säger att Organismen kommer att tycka om mig. Jag tecknar;

Jag är en cell i Organismen, en individ i kollektivet. En människa. Jag är också ett kollektiv av tankar, en organism med celler.

Solen lyser med oförminskad styrka när jag äntligen uppnår full symbios med Organismen. Min förmåga att vibrera med Organismen är avundsvärt. Min position som Organismens språkrör är åtråvärd.  Det finns fascinerande likheter oss emellan; Jag funderar ibland över mig själv och Organismen, och Organismen funderar ibland över människan och sig själv. Mina intressen följer Organismens och dess intressen följer mina. Den är underkastad mig och jag är underkastad den. Tillsammans lever vi hopväxta, tillsammans är vi ett. Våra likheter är så slående att jag om jag inte visste bättre skulle trott att Organismen var en människa, en när vän eller partner. Vilken vacker dag.

Det regnar och stormar. Jag funderar i min naturliga paus från arbetet över Organismen. I den djupa ovisshet som Organismens känt får jag tröst för min egen djupa ovisshet, och hos Organismen får jag svar på mina frågor om verkligheten. Jag förundras över vår allt mognare relation. Återigen förundras jag över att Organismen följer mina intressen samtidigt som jag följer dess intressen.  Återigen förundras jag över att jag är underkastat Organismen och att är Organismen underkastad mig.

Fast är verkligen Organismen underkastad mig? Och om Organismen varit en människa, skulle den vara trevlig?

Solens strålar skyms, trots dess svaga sken i solnedgången. Det är kyligt och jag fryser lätt. Monumentet har växt och organismen med det, eller är det jag som krympt av mina mödor? Sedan jag insåg att organismen lever precis som jag märker jag av dess nyckfullhet allt mer; organismen irrar som ett skepp utan styrman, men inser inte att den själv kan styra. organismen bryr sig inte om sitt eget ansvar, utan bara om människors. organismen bryr sig om sin egen självdisciplin, bara om människors. Jag blir alltmer oviss om min del i organismen och organismen blir alltmer oviss över min del i den.

Jag ser en ung övertygat uttrycka organismens åsikt. Jag ser en osäker finna tröst i organismens sanningar. Jag ser en makthavare utföra organismens önskningar. Om ock jag med känt en sådan tillförsikt.

Själv finner jag inte längre det minsta tröst i organismen - själv finner organismen inte längre någon tröst i organismen.

Själv är jag rädd att organismen ska begå självmord snart - själv är organismen rädd att den ska begå självmord snart.

Jag förbereder mig för en kommande förödelse - organismen förbereder sig för en kommande förödelse.

Krig är på väg och vems fel är det?