Min farsa och hans bror var en gång i San Fransisco, på en
resa runt i det stora landet i väster. Som ni kanske vet kännetecknas staden av
väldigt branta backar. Bilder. Eftersom
de ville se sig omkring hyrde en gammal bil av en körskola och åkte ut för att
se stan. Allt var frid och fröjd tills de kom till en riktigt brant backe.
Eftersom det var en gammal bil så var farsan tvungen att köra på en allt lägre
växel och snart kröp de fram, trots att farsan gasade allt vad bilden tålde.
Som tur var så tappade de fick de fastnade de inte och de lyckades sega sig
långsamt upp. När de var uppe sa farsan; – ”Fan, jag trodde aldrig att vi
skulle klara backen! Tänka om vi hade varit tvungna att backa ner!” Varpå min
farbror svarade; – ”Inte jag heller, det var därför jag för säkerhetsskull höll
foten på bromsen hela vägen. Detta, mina
damer och herrar, det är pessimismen i ett nötskal.
Den här historien gjorde ett stort intryck på mig när jag
var liten och under min uppväxt har jag alltid beundrat optimistiska personer. Jag
träffade nyligen en sådan person på en fest. Vi kom in på ett samtal om just
optimism och han påpekade hur tråkiga pessimister är och hur de aldrig lever
upp till sin potential eftersom de inte tror tillräckligt på sig själva. Själv
hade han mer förtroende för sig själv och världen, vilket också var anledningen
till att han tagit med en hel vodkaflaska. Bild.
Senare demonstrerade han sin stora optimism genom att spy på toaletten. Bild. Och som ni förstår är det optimism i
ett nötskal.
Att välja mellan
optimism och pessimism Med dessa illustrativa exempel kommer vi till mitt
ämne idag, nämligen om vi ska vara optimistiska eller pessimistiska. För vad
gör vi då när vi står vid ett vägval, när vi står inför ett oåterkalleligt
beslut, när vi står inför en ravin och funderar på att hoppa bungyjump? Bild. Lyssnar vi på optimisten som sitter
på vår vänstra axel och skriker ”Det kan funka! Var inte feg; chansa, gambla,
våga! Det enda man ångrar när man blir äldre är chanser man inte tog!”, eller
lyssnar vi på pessimisten på vår högra axel som skriker ”Är du dum i huvudet? Ser
du inte stupet eller??”
Valet mellan de två motpolerna är något som vi står inför i
vår vardag också. Själv konfronterade jag det flera gånger i processen hit till
detta tal och jag testade att lyssna på båda djävlarna. Jag lät optimisten tala
när jag anmälde mig och när jag skrev talet. ”Du kommer att vinna fair and
square”, lovade han. Han sa också att jag inte skulle förbereda mig alls. Men
som tur var övertygade mig istället pessimisten om att noggranna förberedelser
var nödvändiga! Men kanske lyssnade jag för mycket på honom, för jag tog också
med mig godis att muta med som backup till mina färdigheter…
Hur som helst, vad är då det rätta sättet att hantera detta
ödesdigra val? Det är nu som vi ser oss om efter svaret, det är nu som ni
förväntar er lösningen på gåtan från mig. Bild
Men sanning är den att när vi står vid vägvalet, på bron funderandes på att
hoppa, och de galna små figurerna på våra axlar försöker få tag i vår
uppmärksamhet, då vet vi inte om bungyjumprepet kommer att hålla. Och vi kommer
heller aldrig att veta det när vi står inför vårt val - annars hade det inte
varit mycket till val. Jag önskade att man som i ett spel kunnat spara, testat
både bron och vägen för att sedan välja det bästa alternativt, men sådant är
inte livet. Därför får vi bara välja ett av alternativen och leva med det.
Men det måste finnas något rättesnöre, något man ska tänka
på, undrar ni säkert nu. Och mycket riktigt, nu är det dags för den avslutande
slutsatsen i talet. Mitt råd är att inte bli passiv och följa en av galningarna
blint. Låter man den ene bli starkare och få monopol på sanningen då märker man
inte att järnridån fallit ner, då märker man inte man blivit blind för andra
tankesätt. Med andra ord så är det bäst att blanda lite för, som alla svenskar
vet, är lagom bäst. Bild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar