Diktning och Riffattere

Spekulationer om diktning med hjälp av Riffatteres teori

När man diktar kan man gå tillväga på olika sätt och jag antar att etablerade diktare har utvecklat sina egna metoder. En metod som jag tvivlar på att den används av erfarna diktare är vad som i vid uppsatsskrivande kallas för virkprocessen[1]. Ett vanligt sätt för nybörjare i uppsatsskrivandet är att skriva från början till slut, därav det metaforiska namnet ”virkprocess”. Även om diktning naturligtvis är annorlunda från uppsatsskrivande så är det rimligt att anta att själva tankearbetet är likartat. Det som är dåligt med virkprocessen är att författarens förståelse, intentioner och budskap lätt ändras under arbetetsgång, vilket då resulterar i dåliga uppsatser och troligtvis också i dåliga dikter. För att undvika detta problem bör man istället fastställa de stora strukturerna så gott det går först och sedan arbeta på allt mindre nivåer för att avsluta med att finslipa presentationen av materialet. Detta ledde mig till att tänka att det inte tycks vara allt för olikt en baklänges version av Riffatteres system som går från mimesis, metaforer och specifika ogrammatiskheter till en förståelse av den övergripande matrisen.

Det viktigaste i en dikt tycks enligt Riffatteres teori vara den övergripande matrisen. Denna ger själva poängen med dikten, och kan i en viss mån jämställas med en tes eller en rubrik i en uppsats. Så som jag förstått matrisen kan den också likställas med ett annat litteraturbegrepp, nämligen tema. Skillnaderna mellan de olika begreppen matris, tes och tema anser jag vara att de ska appliceras på olika texter. I en argumenterande text finns det en tes och den ska vara explicit, i en dikt eller en pjäs/roman finns en matris respektiva ett tema, och de ska vara implicita. Eftersom vi tar oss dikten baklänges så är den den övergripande matrisen det vi första som vi fokuserar på[2].

För att demonstrera min applicering av Riffatteres teori på diktskapandet utnyttjar jag Almqvists dikt Skaldens natt som exempel. Låt säga att vi har etablerat en matrisen för Almqvist dikt som ”en aktiv konst är att föredra framför en passiv konst, trots passivitetens skenbara fördelar”. Som författare hade det nu varit dags att bestämma hur vi ska framställa matrisen i stora drag. Detta gör vi genom submatriser (jämför med subteman).  Hur många submatriser som behövs beror på hur noggrann man är. I Almqvist dikt väljer jag att  uppskatta antalet submatriser uppemot tio, även om antal mellan fyra och tjugo inte är orimliga. Nu när vi är på det klara med innehållet är det dags att konkretisera matriserna. Just en aktualiseringen av matrisen kallar Riffattere för modell, och såvitt jag förstår är en modell en är skriven variant av en submatris. Låt säga att vi väljer modell ”Med allt du skall hava att strida: ingenting utom dig på jorden skall du finna i lag” som ett exempel på en konkretisering av matrisen ”den som strider har ingen frid”.

Nästa steg är att ”expandera och konvertera” modellerna. Vi ska alltså fylla ut texten med varianter till modellerna för att skapa en text, snarare än en mängd punkter. Nu när vi har en text med samma innehåll och uppbyggnad som vår slutgiltiga dikt så är det dags att jobba på den poetiska utsmyckningen. Vi arbetar nu om modellerna så att de fortfarande uttrycker samma matris men på ett mer avancerat och elegant sätt. Detta kan vi göra genom att använda t.ex. metaforer, liknelser, metonymer och hypogram. Hypogram är ett begrepp som står ungefär för klichéer och intextualitet. Ett exempel i Skaldens natt på en sådan smyckning är hur modeller av subtemat ”konsten är falsk” först smyckas av Almqvist med hjälp av liknelsen ”konsten är som ormen i paradiset”, vilken sedan vidare uttrycks i form av den metonymiska beskrivningen ”i ständiga slingringar går dess sätt, falskhet är dess andredräkt, och gift dess botten.” Metonymen som Almqvist använder sig av kan också sägas vara ett hypogram för skapelsemyten, lite beroende på hur man väljer att se på saken.

Vårt sista steg är att placera ut ogrammatiskheter, vilka agerar som ledtrådar till rätt tolkning av dikten. Ogrammatiskheterna hindrar läsaren från hitta en isomorfi mellan den smyckade texten och felaktiga matriser genom att göra passformen mer komplicerad. Ett exempel på ogrammatiskheter i Almqvist text är hur jaget inte åldras i ”Gossarna såg jag bli män, [...], såg dem blekna och gråna. Men jag fortfor att vara den jag är och varit: intet”. Det är orimligt att anta att jaget bokstavligt står utanför tiden och det uppmärksammar oss på den metaforiska innebörden i stycket.

---

[1] Verktygslära för filosofer

[2] Det är mycket jag inte lyckats få med i min översiktliga framställningen, t.ex. användandet av kiasmer och katakreser. Ett problem med dessa är att de kan placeras in under flera steg i processen och jag har därför lämnat dem utanför.