I sin roman skriver Bo Carpelan ofta långa meningar med
mycket kommatecken, oavsett om det är Axel som berättar i sin dagbok eller
berättaren som refererar. När jag har läst romanen så har stilen gett mig
intrycket av att vara intim och snabb. Gissningsvis så är denna berättarstil
viktig för att göra boken mer spännande, eftersom det i vissa delar inte
innehåller mycket aktion.
Efter att ha sökt lite på nätet tror jag mig veta att stilen
kallas för satsradning och att den normalt klassas som ett språkfel. De, inte
helt pålitliga, sidor som jag använt[1]
säger dock att det finns undantag där satsradning kan användas om det görs på
ett speciellt, korrekt sätt. Svenska wikipedia hädar t.ex. att satsradning kan
vara ett medvetet stilgrepp som skapar ”effekt av stegring eller andlöshet”[2],
vilket stämmer överens med min upplevelse av Carpelans text.
I följande mening märks satsradningen; ”Må vi spränga
bergen, de svarar med djupare berg, högre berg, större, föraktfullare
tystnad”[3]
[min understrykning]. Utöver den märkbara satsradningen finns också en del andra
egenheter. Jag tycker att det hade varit mer naturligt att skriva t.ex. ”Må vi
spränga bergen - de svarar med djupare och högre
berg, större och föraktfullare tystnad”. Eftersom meningen kommer från
berättardelen av romanen så kan formen inte förklaras av att Carpelan försöker
efterlikna en dagboksstil, vilken kan ha diverse egenheter och fel. Om inte
formuleringen ”bara råkat bli så”, vilket verkar otroligt, så har Carpelan
avsiktligt försökt jobba med en märkbar satsradning och med en viss mängd
grammatiska klumpigheter. Detta tillsynes oslipade uttryckssätt tycker jag ger
en närhet i till texten som gör att den känns personlig. Enligt svenska wikipedia
använder en del författare t.ex. satsradning för att ge ett talspråkligt
intryck av texten[4]
och det är mycket tänkbart att detta är vad Carpelan är ute efter.
Min egen tanke är att Carpelan på detta sätt kan använda en
hackig berättarstil, som utnyttjar tvära kast för att driva upp tempot och dra
läsaren nära karaktären, men ändå få relativ mjuk läsning. Stilmässigt påminner
Axel om den berättarstil som Jens
Lapidus använder i Snabba Cash, även
om Lapidus undviker satsradningen och låter språket vara kort och grovhugget.
Carpelan också utnyttja vad jag vill kalla för poetiska smyckningar, t.ex.
anaforer, epiforer och parallelismer. Kanske gör han detta för att skapa det
mjuka intrycka som jag noterat ovan (även om jag i och för sig har för mig att
Lapidus också använde t.ex. en mängd parallelismer). Tyvärr bygger jag min
observation om Carpelans användning av smyckningar på mitt intryck av läsningen
och jag har bara ge ett exempel på hans användning av anaforer att understödja
min observation. Exempel hämtar jag från sida 159. ”Så trött på dessa
eruptioner, dessa skriande körer och Elysiums döttrar, dessa
titaniska möbelförflyttningar, dessa stjärneglansens drömmare, dessa
ryska slängkappor”. Notera i exemplet hur anaforen ger den informationsrika meningen
ett mjukt intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar