- ”Minns du när
drack ihop första gången hemma i norr? Jag tror till och med att Imoen tålde
mer än du, trots att hon vägde hälften av vad du gör!”
- ”Håll käften
Kim”, svarade Minsc småleende. ”Det är ingen idé att dra upp några mossiga
historier.”
- ”Jodå, försök
inte”, utropade Josh. ”Jag som trodde att du var en hårding, och så visar det
sig att du tål mer än en liten tjej!”
- ”Grabbar, är
det någon av er som vill komma hit och titta på den här inskriften som jag
hittat istället för att skryta om vem som tål mest”, frågade Nalia. Minsc, som
var glad att slippa historien, gick över till Nalia och Kim följde med. Nalia
hade satt sig vid en omkullfallen pelare och väntade på dem.
- ”Titta! Jag
hittade en text på stenen. Det är den första jag sätt hittills i området,
kanske kan den ge lite ledtrådar om vilka de som reste ruinerna var.” De
nickade och kikade närmare på stenen. Tecknen var fullt läsbara, tydliga, men
ändå oläsliga, det var ett främmande språk som ingen av dem sett tidigare.
Minsc skakade på huvudet och sammanfattade intrycket.
- ”Jag ser vad
det står men jag förstår inte.”
”Det är inte
konstigt”, svarade Nalia. ”Hade du förstått hade jag blivit imponerade; språket
är ca tusen år gammalt. Jag studerade det lite grann när jag studerade Amns
historia, det tillhörde riket som fanns här innan Amn etablerade sig. Jag kan
läsa upp det jag kan tolka;
Jag ser solen skina starkt i soluppgången.
Jag ser med nyfikenhet på när min familj dekorerar på det monument som byggs
till Organismens ära, samtidigt som jag försöker härma dem på mitt
övningsblock. Ovetande skapar jag med glädje en imitation av Organismen.
Ovetande om sig själv gläds min imitation över sig själv.
När jag äntligen börjat arbeta på
monumentet står solen högt på himlen. När jag äntligen lyckats införliva min
dekorerade imitation med familjemedlemmarnas arbeten skiner solen starkt, även
om den inte än nått sin höjdpunkt. Jag kan se konturerna av Organismen och jag
är stolt över Organismens storhet. Min familj är imponerad av mitt arbete och
säger att Organismen kommer att tycka om mig. Jag tecknar;
Jag är en cell i Organismen, en individ i
kollektivet. En människa. Jag är också ett kollektiv av tankar, en organism med
celler.
Solen lyser med oförminskad styrka när jag
äntligen uppnår full symbios med Organismen. Min förmåga att vibrera med
Organismen är avundsvärt. Min position som Organismens språkrör är
åtråvärd. Det finns fascinerande
likheter oss emellan; Jag funderar ibland över mig själv och Organismen, och
Organismen funderar ibland över människan och sig själv. Mina intressen följer
Organismens och dess intressen följer mina. Den är underkastad mig och jag är
underkastad den. Tillsammans lever vi hopväxta, tillsammans är vi ett. Våra
likheter är så slående att jag om jag inte visste bättre skulle trott att
Organismen var en människa, en när vän eller partner. Vilken vacker dag.”
Nalia stannade och pekade på en sektion i
mitten. ”Den biten förstår jag inte. Kanske ska det vara ’träden faller, jag
tar en paus’ men det verkar konstigt.” Hon funderade och rörde över stenblocket
med handen, smekande, som hon lockande ut dess hemligheter. ”Kanske ’träden
fälls’…”
- ”Gå vidare så kanske det klarnar av
sammanhanget”, föreslog Minsc.
- ”Det regnar och stormar. Jag funderar i
min naturliga paus från arbetet över Organismen. I den djupa ovisshet som
Organismens känt får jag tröst för min egen djupa ovisshet, och hos Organismen
får jag svar på mina frågor om verkligheten. Jag förundras över vår allt
mognare relation. Återigen förundras jag över att Organismen följer mina
intressen samtidigt som jag följer dess intressen. Återigen förundras jag över att jag är
underkastat Organismen och att är Organismen underkastad mig.
Fast är verkligen Organismen underkastad
mig? Och om Organismen varit en människa, skulle den vara trevlig?
Solens strålar skyms, trots dess svaga sken
i solnedgången. Det är kyligt och jag fryser lätt. Monumentet har växt och
organismen med det, eller är det jag som krympt av mina mödor? Sedan jag insåg
att organismen lever precis som jag märker jag av dess nyckfullhet allt mer;
organismen irrar som ett skepp utan styrman, men inser inte att den själv kan
styra. organismen bryr sig inte om sitt eget ansvar, utan bara om människors.
organismen bryr sig om sin egen självdisciplin, bara om människors. Jag blir
alltmer oviss om min del i organismen och organismen blir alltmer oviss över
min del i den.
Jag ser en ung övertygat uttrycka
organismens åsikt. Jag ser en osäker finna tröst i organismens sanningar. Jag
ser en makthavare utföra organismens önskningar. Om ock jag med känt en sådan
tillförsikt.
Själv finner jag inte längre det minsta tröst
i organismen - själv finner organismen inte längre någon tröst i organismen.
Själv är jag rädd att organismen ska begå
självmord snart - själv är organismen rädd att den ska begå självmord snart.
Jag förbereder mig för en kommande
förödelse - organismen förbereder sig för en kommande förödelse.
Krig är på väg och vems fel är det?”
Nalia tog en kort
paus, smekte ännu en gång över stenen. ”Vad tycker ni? Är den inte vacker? Jag
undrar vilka mystiska tankar som döljer sig i den.”
- ”Ja, absolut. Jag
har alltid gillat dikter och den här var fascinerande”, sa Minsc. Kim rynkade
pannan; sen när gillade Minsc dikter? Normalt var han ju skeptisk till allt som
inte var konkret och praktiskt. Nog för att Nalia var sött men Kim hade inte
trott att Minsc skulle vara intresserad.
- ”Vad kul”, sa
Nalia uppmuntrande. ”Hur är det med dig Kim, du sa ju för några dagar sedan att
du läst mycket poesi när du varit yngre, när du pluggade hos din fosterfar.”
Han kände hur Minsc irriterade sig på honom, men han kunde ha det. Dessutom så
fanns det i alla fall lite fakta bakom Kims påstående.
- ”Ja, jag läste
en hel del, jag gillar att man får kämpa med vissa dikter för att lista ut dem
och sen när man gjort det får man som belöning ut en fin reflektion om filosofi
eller samhälle.”
- ”Det är precis
så som jag känner”, utropade Nalia, tillsynes ovetande om den arga blick som
utväxlades vännerna emellan. Oavsett om hon var så naiv eller så beräknande, så
skulle det bli en krävande natt, en natt där det å ena sidan skulle krävas
diplomati för att behålla Minscs förtroende och å andra sidan krävas
aggressivitet för att inte bli utkonkurrerad av honom. Gah! Han var så trött på
dessa ständiga utmaningar, dessa orosmoment, dessa stridigheter. Han var så
trött på den ständiga träningen, den ständiga debatten, den ständiga
omformuleringen av med hjälp av kampmetaforer. Han suckade invärtes, sträckte
på sig och fokuserade uppmärksamheten utåt; Minsc och Nalia var inne i en
intensiv debatt om vad dikten handlat om, ingen tid för eftertanke, ingen tid
att förlora. Det skulle bli en intensiv kväll.
Utan resultat
spejade de dagen därpå efter Firkraag, inte heller såg de till några tecken
till en fälla. Faktum var att hela området var tyst och lugnt, som en sjö en
vindstilla kväll. Inte förrän nästa morgon, precis innan de tänkt ge sig av,
hände något alls. En grupp orcher närmade sig området högljutt. Frustrerade och
otåliga som de var bestämde de sig att överfalla orcherna, de kanske visste
något av vad som pågick i området och dessutom så var landet bättre utan dessa
monster. Det blev en lätt seger, rövarna verkade inte ha haft den minsta
misstanke om deras närvaro och lyckades knappt försvara sig mot deras första
stöt, de lyckades till och med ta tre av dem tillfånga. Som tur var kunde en av
dessa prata tillräckligt vanligt för att vara förståeligt och de fick reda på
att de var på väg hem efter att under gårdagen plundrat en stuga och dödat
människan som befann sig där. När insikten om att de lurats iväg så att Garren
kunde mördas fick sitt fäste i gruppen gick stämningen från hätsk till mordisk.
Anomen föreslog att de skulle straffa monstren för deras brott mot
mänskligheten, Josh, Dirk och Tegan började smäda fångarna och även om Kim
själv höll sig lugn kände han hur vreden pyrde. Orcherna kände av stämningen
och försökte rädda sig genom att förklara att det fanns en nedgång till deras
hem i ett av de raserade templen, nära drakstatyn, men när de tvekade över att
ange hur deras vänner bäst kunde överrumplas, fick gruppens illvilja och gemensamma
hat en ursäkt. Tegan sparkade en av de tre orcherna hårt i sidan och
kommenterade hånfullt hur icke-mänskliga de var. När han gjorde en ansats till
att sparka ytterligare en gång grep orchen efter sina vapen och gruppens hat
exploderade. Inom några ögonblick mördade de sina fångar, ingen i gruppen
protesterade eller höll tillbaka; Kim tappade själv sitt känslomässiga fotfäste
totalt och skar upphetsat halsen av tolken. Det var en skräckblandad
förtjusning att döda någon, att känna tolkens varma blod rinna över hans
fingrar, och i några sekunder tillfredsställdes han fascinerat av det
chockerande. Sekunder senare var magin borta, trollformeln bruten, stämningen
som bortblåst. Han kände sig sjuk, illamående. Vad hade han gjort? Han hade dödat
en levande varelse, inte i självförsvar, utan i ilska och tyckt om det. De
andra lugnade sig också efter att deras fångar var döda, även om stämningen i
gruppen var långt ifrån fridfull. De bestämde sig att leta reda på ingången
till orchernas gömställe och få ett slut på trixandet en gång för alla. Nu när
de visste vad de letade efter var det inget problem att hitta ingång bland
ruinerna, utan den låg, precis som orchen sagt, inne i ett av de större templen
vid klippan. Själva ingången visade sig vara en öppning i berget, väl dold bakom
en halvt upprätt väg. De smög in, lyssnade efter ljud och lät ögonen vänja sig
vid mörkret så gott det gick. Snart kunde de se ett svagt sken på håll, en fyr
att sätta kurs efter. Med vapnen i hand närmade de sig ljudskenet långsamt och
buller, prat och läten började höras. De passerade ljusskenet, som visat sig
vara en svagt brinnande fackla, svängde runt ett hörn och mötte anblicken av
ett tjog orcher. Detta bar uppenbarligen deras lägerplats; en del satt och åt,
andra sov och ytterligare några var inbegripna i bråk med varandra. De tittade
på varandra; vad skulle de göra? Monstrerna var långt fler men de hade en
fördel i överraskningen. Kim kände sig hoppfull; för en gångs skull hade Nalia
och han en möjlighet att använda en mer avancerade magi, förhoppningsvis kunde
de utjämna oddsen till acceptabla innan någon fattade vad som hände. Han sökte
Nalias blick och hon nickade - hon var med på noterna. Han informerade tyst de
andra om planen. Josh skulle stanna hos dem och de andra skulle smyga sig
närmare längs ena sidan, redo att anfalla så fort både Nalia och Minsc gjort
sitt. Under tiden de andra försiktigt tog sig närmare förberedde Kim sig för
sin del, han tog ett par djupa andetag, släppte allting annat och lät magin
flöda.
Minsc ledde
männen närmare sammanslagningen av orcher. Lädret på svärdets handtag kändes
pålitligt och skönt, ett bra grepp som inte skulle slinta i fel ögonblick, ett
grepp som skulle ge honom den där extra säkerheten i slagen, ett grepp som var
hans lyckoamulett idag även om han inte egentligen trodde på sånt. De var nära
nu, han kände spänningen och det välbekanta adrenalinet började etablera sig.
Han kände inga förbehåll, hade inga moraliska betänkligheter över att döda
dessa monster, speciellt inte när de plågat området som de gjort. Han stannade,
de var nära nog och han ville ha ett avstånd till vad det nu var för magi som
skulle komma. Lägret framför honom exploderade plötsligt i ett inferno av eld,
en våg av hetta slog mot hans ansikte och han var tvungen att skyla sig med
armen. Chockat slängde han en blick mot magikerna medan orchernas öronbedövande
skrik av smärta fyllde hans öron. Det var alltid svårt att förlika sig med
vilka krafter en magiker kunde kontrollera om de fick tid. En ny våg av värme
slog emot honom och han såg Kim gestikulera att det var deras tur nu. Han höjde
svärdet, hävde upp ett vrål och sprang lätt förblindad in mot de vad som fanns
kvar av lägret, spetsade en brinnande orch. Det varma blodet skvätte men kändes
svalt och skönt mot hans hud. Svärdet satt fast i orchen, han drog sin kniv,
lämnade dem båda och tog sig vidare. Ytterligare två tog han livet av med
kniven, även om de också varit så illa medfarna av elden att de knappt märkt
att han kom. Febrilt sökte han efter nya motståndare, kniven höjd i slagläge
och kroppen balanserad. Långsamt banade upprepade rop från Josh sig in i hans
medvetande, ”slappna av!”, ”det är över!”. Han tog ett djupt andetag och lät
omvärlden bryta sig in i hans stridsfokuserade medvetande.
Efter den stora
segern över de mångfaldigt fler banditerna ledde Kim gruppen med nytt
självförtroende. Lägret var inte det enda som fanns i grottan, längre in ledde
gången vidare i en tunnel som visade tydliga spår av att en gång ha skapats;
kanske hade komplexet en gång varit en del av tempelruinerna. De stötte på
ytterligare en grupp orcher som de med viss möda besegrade, innan de nådde fram
till något signifikant. En dörr. Den markerade en tvär brytning med de tidigare
öppna gångarna, om Firkraag eller någon annan ledare fanns någonstans så var
det rimligtvis innanför dörren. Kim pausade, såg till att de andra var redo och
gav tecken till Minsc att skjuta upp dörren. Innanför fanns ett oväntat litet
rum, inte större än insidan av Garrens stuga. Däremot fanns två jättelika
varelser i det lilla rummet som levde upp till deras förväntningar av ledare
för grupper med orcher. De var nästan två huvuden längre än Minsc, bepansrade
och beväpnade med varsitt stor svärd. Med en chock insåg Kim att han stött på
den ena av dem tidigare i samband med hans halvbrors död. Tazok. Det fanns
ingen tid att utbyta minnen, utan de attackerade direkt.
Det blev en jämn
strid, de två jättarna var det överlägset tuffaste motståndet de stött på
hittills. Tillslut fällde deras numerära övertag avgörandet men inte innan Dirk
fått en fatal stöt i magen, Minsc fått axeln vriden ur led och Josh brutit ett
par fingrar. Medan Tegan desperat försökte hjälpa sin gamla vän satt de övriga
tystlåtna och såg på när livet lämnade kamratens kropp. Det var långt ifrån
första gången som Kim såg någon dö, men det var första gången han satt bredvid
och i ett relativt lugn såg en frände försvinna. Dirks liv försvann likt sanden
i ett timglas, hans liv rann ut både odramatiskt och obevekligt. Själva
vardagligheten i döden tycktes mest förolämpande. Det fanns inga yttre tecken
som skilde den döda, tomma kroppen från en avslappnad, orörlig Dirk, men Dirk
skulle aldrig komma tillbaka. Denna diskrepans mellan å ena sidan det vardagliga,
det materiella och å andra sidan det ofattbara, det abstrakta skapade ett
smärtsamt vakuum i Kim. Hans hjärna kämpade med att förstå vad som hänt,
kämpade med att konkretisera och synkronisera, men det fanns inget att greppa
tag i eller ens att spjärna emot. Det fanns ingen komplicerad process som han
kunde stångas med, det kom inget dånande avslut, inga sista ord eller ens en
hälsning. Han kunde inte säga när Dirk slutade leva, det enda som hände var att
kroppen slutade att röra sig i det mönster som kännetecknade Dirks
personlighet. Tillslut stirrade han bara på den orörliga kroppen, fast
förvissad om att den när som helst skulle börja röra på sig som vanligt igen.
Tillslut bröt Josh tystnaden.
- ”Jag vet att
det är jobbigt men vi måste börja tänka på att röra på oss. Detta är inte
slutet av tunnlarna, lite längre bort ser jag ett par celler och ännu längre
bort vidgar sig rummet.” Kim rykte till, bröts loss från det grepp som Dirks
död etablerat över honom. Runt om han började de övriga röra på sig långsamt,
nästan apatiskt.
- ”Vi kan inte
lämna honom här”, utropade Tegan. ”Han förtjänar bättre!”
- ”Vi kommer
tillbaka och tar med honom ut”, svarade Kim. ”Men först måste vi slutföra
detta, annars kommer han dött för ingenting.” Tegan nickade, reste sig och
kastade ett öga på Dirk.
- ”Då finns det
ingen tid att ödsla”, sa han beslutsamt och tog ledningen. När de närmade sig
cellerna fann de till äntligen Taar, förvisso medvetslös men tillsynes vid liv.
Cellerna var skildes från gången med järngaller, vilka hade kraftiga lås. Medan
Josh närmare undersökte låset för ta reda på om det gick att få upp utan nyckel
vände Kim tillbaka till Taazok och hans kompanjon för att se om de hade
nyckeln. Att leta igenom de döda kropparna fick han att känna sig smutsig men det
var inte tid för moraliska överväganden. Efter ett grundligt sökande visade det
sig att nyckeln fanns någon annanstans, däremot hittade han en påse med
guldmynt. Han kände på påsen med handen medan han ett ögonblick tvekade. Skulle
han ta den? Snart slog girigheten över och han stoppade snabbt påsen i fickan. Gruppen
skulle ändå behöva något sorts ersättning för att uppehålla moralen efter allt
som hänt, speciellt med Dirks död. När han kom tillbaka till gruppen så skakade
Josh resignerat på huvudet; de skulle vara tvungna att finna rätt på nyckeln
för att få upp dörren. Han nickade och lät Tegan leda dem vidare i den allt
större och finare tunneln.
De tog sig ner
för en trappa och steg ut i en stor, öppen sal som var upplyst av en mängd
facklor, facklor som, trots att det var mycket högt till taket, skapade en
ljusstyrka värd att jämföras med dagsljus. Långt in i salen rann en källa
bubblande upp, dess mjuka ljud gav ekade lätt och hade i en annan situation
varit mycket avslappnade. Salens kvalitet avslöjade i att detta uppenbart var
tillhållet för den styrande i banditgrupperna men ingen i gruppen märkte detta.
De stod alla istället paralyserade, chockerade, mållösa och stirrande på den
tio man höga, våldsamt röda, ytterst skräckinjagande drake framför dem. Draken
riktade sin intensiva blick mot dem och tilltalade dem med en ekande, mäktig
röst.
- ”Välkomna! Ni
har kommit som jag önskade. Det har varit ett intressant spel, men jag börjar
ledsna på det.” Draken pausade som om han förväntade sig ett svar, men de var
alla fortfarande alltför tagna av den overkliga och oväntade upplevelsen för
att kunna reagera. ”Inte riktigt vad ni förväntat er”, frågade draken nöjt.
Uppenbarligen tog han deras förstelning som ett bevis på sin egen magnifika
storslagenhet. Kim hämtade sig först, Irenicus tortyr tillsammans med alla
strapatser han varit med om både innan och efter fångenskapen hade stärkt hans
överlevnadsinstinkt. Detta var inte ett tillfälle att stå förstelnad tills
draken tröttnade helt, oavsett hur lite upplevelsen gick att smälta.
- ”Vi kom hit på
eget initiativ”, svarade han. Kanske inte det mest optimala att säga men han
hade ingen tid att tänka efter. Oavsett så gick det hem, draken sträckte på sig
om möjligt ännu mer nöjd med sig själv och verkade nästan munter.
- ”Jag har styrt
och övervakat varje steg ni har tagit sedan jag hyrde er i det förfallna
råtthållet som ni kallar stad.”Medan draken fortsatte började de förstå vidden
av den förrädiska intrig som de varit offer för. Roat observerade draken deras
gryende insikt. ”Som ni kanske anar så är det jag densamma som ni talade i med
på värdshuset, även om jag då befann mig i er föraktliga och ovärdiga
skepnad.”
- ”Varför? Varför
har du gjort det här mot oss”, frågade Kim.
- ”För mitt nöjes
skull, för min nyfikenhet och för minnet av händelser långt borta. Allt det här
sporrade på mig, men jag blir uttråkad av dig.”
- ”Vad menar du?
Förklara.”
- ”Din fosterfar
och din riktiga far är vad som intresserar mig. Jag tänkte mig att du skulle
vara ett fängslande objekt att studera, men i verkligheten är du inte så
annorlunda. Däremot så stötte jag på din fosterfar för många, många år sedan
och jag bär fortfarande ett ärr sedan dess. Eftersom han är död är han tyvärr
bortom min hämnd så jag bestämde mig för att nöja mig med det nästa bästa.
Du, med andra ord.” Firkraag pausade, men Kim och resten av gruppen stod
svarslösa. Tystnaden ekade medan de nervöst mötte drakens rovdjursblick. ”Men
din konflikt med Jon Irenicus är å andra sidan mycket fascinerande. Den är
något som jag mycket gärna vill följa och jag låter dig därför behålla ditt
liv. Gör med det vad du vill. Hela spelet har varit så intressant att jag inte
känner något agg mot er.”
- ”Men, men om detta
verkligen var hela sanningen varför göra dig allt besvär? Och varför involvera
Garren och Taar”, frågade Minsc.
- ”Bra fråga
Minsc”, svarade Firkraag och tycktes nöjd med att visa sin intima kännedom om
dem. ”Garrens och hans odugliga sons öde är endast en biprodukt av mitt spel
med er. De har varit mina pjäser i spelet med er och de har fyllt sina roller
utmärkt, eller hur? Det påminner mig, Conster, gör dig av med Garrens son nu
när han spelat ut sin roll.” Först nu upptäckte de en magiker bredvid draken. De
fick inte lång tid att studera magikern för han försvann snabbt iväg med hjälp
av magi för att ta hand om Taar; uppenbarligen behövde de inte längre leta mer
efter nyckeln till cellen. Firkraag verkade inte ha något mer att säga dem,
vilket han visade genom att ignorera dem helt, och de lämnade modstulna den
stora salen som på kommando.
Efter att ha
begravt Dirk tog de sig så långt bort från området de hann innan natten kom i
antågande. Stämningen i lägret vad minst sagt underlig, det fanns så mycket som
pyrde under ytan att det var när som helst kunde explodera. Trots det var det dödstyst.
Kim kände sig olustig; det fanns både behagliga och obehagliga tillfällen att
vara ledare och den kommande stormen skulle säkerligen tillhöra de senare. Tegan
vankade an och av, Josh tittade misstänksamt på Kim av någon anledning och Minsc
satt med huvudet i händerna, antagligen olycklig p.g.a. deras del i familjen
Vindkulles öde. Det blev Anomen som bröt dödläget.
- ”Det här slutade
inte riktigt som jag hoppades på. Dirk, Garren och Taar döda, vårt rykte dragit
i smutsen och vår insats var långt ifrån ärbar. Lägg till det en nyckfull drake fått anledning
till att hålla uppmärksamheten på och den uteblivna belöningen som den förväntade
adelsmannen skulle gett oss.” Bra av Anomen att han bröt tystnaden, tänkte Kim.
Han hade inte kunnat göra det bättre själv.
- ”Där slår du
huvudet på spiken” sa Nalia, något både Josh och Minsc instämde i. Var de inte
lite väl imponerade undrade Kim.
- ”Men vad kan vi
göra åt situationen” frågade Tegan. ”Jag har svårt att acceptera att min
kompanjon offrat sin livsanda för ingenting. Har du några idéer Anomen?”
- ”Om inget annat
så bör vår ”kära ledare” dela med sig av det guld han smidigt snappade åt sig
när vi andra var upptagna”, bröt Josh vasst in. Som i på ackord vände sig
gruppen mot Kim, som kände hur hans kinder hetta av anklagelsen. Han hade ju tänkt
dela med sig, men bara råkat dra ut på det. Det hade ju inte funnits ett bra
tillfälle att ta upp guldet och annat hade varit viktigare och... Minsc riktade
en hård blick mot honom.
- ”Inte skulle du
behålla det enda positiva som hänt oss under detta förbannade uppdrag för dig
själv?” Medan Kim frenetiskt letade efter en vettig förklaring växte sig
myteristämningen allt starkare i luften…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar