Hume, förnuftet och passionerna

Uppgift: Hume menar att förnuftet är passionernas slav och att förnuftet inte kan kritisera våra känslor. Förklara vad Hume menar och diskutera huruvida hans uppfattningar är rimliga!

 Hume ser förnuftet som en förmåga som arbetar med information, löser problem och drar ut konsekvenserna av premisser. Eftersom han inte hittar några observerbara normativa premisser så följer det därför att förnuftet inte har någon anledning till att föredra en konsekvens före en annan. Passioner, å andra sidan, skapar värderingar och de ger därför anledningar till att val. Av detta följer det att förnuftet inte kan komma fram till några normativa slutsatser om passionerna, utan allt det kan göra är att konstatera t.ex. ”passionen x finns om y”. Man kan säga att Humes ståndpunkt är att deskriptiva faktum om världen aldrig leder till normativa utsagor och han har tycker sig hitta två fakulteter som tar hand om varsin sfär. Något som är värt att påpeka i sammanhanget är att själva ståndpunkten att är aldrig leder till bör betyder att det inte kan finnas en objektiv moral.

Dessa generella tankar om vad förnuftet gör bygger Hume på sin empiristiska huvudteori, där förnuftet kan studera relationerna mellan idéer och sätta ihop enkla idéer till komplexa. Med hjälp av premissen att vi inte har en idé av moraliskt rätt (för hur kan en bild gestalta moraliskt rätt?[1]) och eftersom moraliskt rätt inte är en relation mellan idéer så följer ovan presenterade slutsats om att förnuftet inte ensamt kan uttala sig normativt. För att bevisa att vi inte har en normativ idé Hume använder bl.a. ett tankeexperiment för att understödja sina slutsatser. Experimentet går som följer; om en son eller dotter dödar sina föräldrar så anser vi att det är moraliskt fel men om en planta växer upp och konkurrerar ut moderträdet så reagerar vi inte att det är moraliskt fel. Därför kan vi se att den moraliska åsikten går att hitta i relationen mellan förälder och avkomma.

Jag anser att Hume har rätt i utsagan att bör inte kan härledas från är men jag är skeptisk till hans psykologi. Det finns många anledningar till att vara skeptisk och här är två av dem; för det första så känns inte empiristen Humes grundläggande premisser, dvs. teorin om impressioner och idéer, plausibla. Jag anser detta eftersom läran är en bildteori, vilka har en mängd brister som t.ex. att de inte kan förklara mening. För det andra förvirrar mig alltid uppdelningen av människans psyke i olika fakulteter eftersom jag har svårt att se avgörande argument för att psyket består av separata delar, dessutom så är det i Humes fall frågan om uppdelningen går att försvara med empirismens egen krav på observerbarhet.

Vidare är jag skeptisk till hans tankar om att passionerna är det enda som ger upphov till normativa åsikter och val; t.ex. dåliga resonemang och vanor är två rimliga utmanare. Rent logiskt däremot verkar inte bör kunna deduceras från är. Här finns ett tänkbart försvar av Hume i att peka på ett resonemang är dåligt p.g.a. att det omedvetet utnyttjar normativa premisser, dvs. att de tar hjälp av passionerna.  Men detta försvar håller inte p.g.a. t.ex. ”det är rätt för att Gud tycker det” inte utnyttjar en sådan premiss.

Avslutningsvis vill jag kommentera att tankeexperimentet till en början verkar plausibelt men relevanta aspekter som man måste ta hänsyn till underminerar trovärdigheten. Skulle man t.ex. ersätta trädet med en klängväxt så är i alla fall min reaktion annorlunda eftersom en klängväxt ger intrycket av att aktivt döda dess bärare. Av att tankeexperimentet inte uppenbart gestaltar samma relation gör att tankeexemplet inte kan visa att anledningen till att vi har olika normativa uppfattningar i de två fallen inte har att göra med förnuftet.

---

[1] Min gissning är att Hume tänker sig detta som en följd av att idéer är bilder, men det verkar snarare vara en följd av materia i allmänhet, vilket gör att slutsatsen håller trots den mindre lyckade bildteorin.

Platon och staten

"Redogör för Platons analogi mellan rättrådigheten hos enskilda människor och hos staten. Vilka är delarna hos staten som motsvarar delarna i individens själ enligt Platon? Beskriv också hur Platon tänker sig att individens rättrådighet hänger ihop med hennes ”själsliga hälsa” samt diskutera kort någon tänkbar invändning mot detta resonemang."

Platon argumenterar för att en rättrådig person är bättre och lyckligare än en orättrådig person[1]. Eftersom han, av olika anledningar, anser att en hälsosam själ också är en lycklig själ så behöver Platon härleda hälsa från rättrådighet för att visa sin slutsats. Detta gör han i och med följande fem steg, om än inte i följande ordning; för det första definierar han att en rättrådig stat är detsamma som en harmonisk stat, något som bl.a. syns i följande citat av Arrington; “Justice becomes for him a matter of balance and harmony among the citizens and the activities of these citizens”[2]. För det andra visar han att slutsatsen kan överföras till psyket genom premissen att det är samma rättrådighet som gäller för de båda. För det tredje resonerar han att harmoni leder till effektivitet, genom att visa att en harmonisk stat är effektivast och sedan, återigen, överföra resonemanget till psyket. För det fjärde leder effektivitet till hälsa p.g.a. att vi då kan tillfredsställda våra behov bättre och för det femte gäller detta för alla människor eftersom människor har en likadan natur (vi har alla del i människans idé).

Men hur understödjer han steg två, att harmoni leder till effektivitet? Platon undersöker människans natur och inser att vi som individer alltid är bristande på något sätt. Därför tjänar vi på att samarbetar, eftersom vi då kan specialisera oss på att använda det just vi är talangfulla på. En harmonisk stat, där varje människa vet sin plats och endast gör det som den är bäst på, är därför effektivast. I sin undersökning identifierar Platon mer specifikt tre olika typer av människor och avgör vad deras lämpliga yrken är; människor är väktare, soldat eller arbetare. Dessa typer motsvarar de tre delarna som han identifierar i det mänskliga psyket, dvs. intelligens, mod och begär, på det sätt att väktartypen har mest av intelligensen, soldaten har mest av modet och arbetaren har mest av begäret. När han väl visat på likheterna mellan delarna av psyket och typerna i staten, hävdat likheten mellan en rättrådig stat och en rättrådig person samt demonstrerat hur harmoni leder till effektivitet, dvs. om varje del ägnar sig åt sitt rätta yrke, så kan han äntligen dra slutsatsen att en harmonisk själ också är den mest hälsosamma.

Det verkar därmed som Platon har nått sitt mål, men finns det svaga länkar i argumentationen? Det som står ut för mig som en filosofisk svaghet är definitionen av rättrådighet som harmoni, vilket inte alls överensstämmer med den vanliga meningen av rättrådighet. Ändrar man definitionen av ett centralt ord i sammanhanget till sin egen fördel så är det inte heller konstigt att man kan överbevisa sina motståndare. Trasymachos användning av rättfärdig tycks t.ex. inte alls vara densamma som harmoni och deras motsättning blir därför skenbar, trots att Platon kommer fram till att orättrådiga personer är olyckliga och Trasymachos kommer fram till att orättrådiga personer är lyckliga. I övrigt finns det många empiriska saker man idag enkelt kan ifrågasätta; det kanske lättaste målet utgör Platons simpla deskriptiva resonemang om de olika människotyperna och de motsvarande delarna av psyket.

---

[1]Även om tentafrågan endast sträcker sig till den hälsosamma själen har jag med detta eftersom jag uppfattar det som grunden för Platons intresse av den hälsosamma själen.

[2] Arrington, Western ethics, 47.

Kafka, semiotik och tolkning

Har författaren alltid rätt i sin tolkning?

 Elizabeth Boa argumenterar i sin text om Kafkas novell Förvandlingen[1] att ett centralt tema i novellen är förhållandet till den manliga rollen och identiteten, vilket sätts i samband med relationen mellan far och son. Utöver en historisk kontext framför hon evidens i form av exempel från texten, t.ex. tavlan som huvudpersonen Gregor har i sitt rum (där han stolt står med handen på sitt svärd vilket ska tolkas som uppvisandet av en fallos symbol), hur faderns äpple tränger in i Gregors mjuka kropp efter han blivit förvandlad (något som ska visa hur Gregor tappat sin manliga hårdhet i förvandlingen och blivit mer kvinnlig). Dessa två är endast ett smakprov av de exempel som Boa tar upp. Min spontana reaktion är att denna tolkning är alltför aggressiv och utan verkligt stöd i texten, även om jag medger att jag inte djupstuderat novellen utan snarare läst den översiktligt. Trots det är mitt intryck att t.ex. svärdet kanske bara är ett svärd, en form som ändå tjänar ett syfte i novellen, och det är just tveksamheter av denna sort som får mig att tveka på Boas slutledningar.

Boa stödjer sin tolkning i mångt och mycket på det skifte av dominans som tar plats i novellen. Gregor startar som dominerande i familjen för att degraderas till den underkastade roll han befinner sig i vid novellens slut och just detta anser Boa visa på Gregors förlust av sin manlighet. Problemet är att dominans inte alls är knutet med nödvändighet till könsroller, utan genusaspekten är snarare en ofta gjord association. När Boa då använder detta mer allmäna tema som grund till sin metaforiska tolkning av detaljerna, vilka hon senare använder till att argumentera för att Kafka egentligen diskuterar mannens genusroll, så känns de stegen i resonemanget ansträngda. Förvandlingen kan därför inte per automatik sägas handla om en förlust av manlighet bara för man anser att den handlar om en förlust av makt och dominans.

Det stora skälet[2] som Boa framför för stödja sin koppling är att man i den historiska kontexten ofta gjorde en sådan koppling[3]. I och med denna hänvisning uppstår lite kontroversiellt en möjlig implikation av min särskiljning mellan dominans och manlighet. Givet att det inte existerar en verklig koppling mellan de två, annat än möjligen association, så kan det leda till att det är irrelevant om Kafka själv drog en parallell mellan manlighet och dominans. Alltså, om Kafka såg en sådan koppling som nödvändig, då hade han fel och det bör betyda att hans egen text får en annan innebörd än han själv trodde. Ett analogt tankeexempel som visar att avsikt och mening inte alltid överlappat är om man t.ex. säger ”hämta den fryståliga, gula frukten” med en banan i tankarna. Det man har sagt refererar då inte till bananer, eftersom bananer inte är fryståliga.

Själva dispyten i sig illustrerar problematiken med dubbla betydelser, något som är mycket centralt i litteratur och litteraturvetenskap. Detta är också en problematik som Kafka själv är väl medvetna om, vilket det citat som Allen Thiher använder i sin text om Kafka visar. Avslutningsvis kan man säga att när man skriver på en avancerad nivå och leker med dolda meningar får de filosofiska problemen om vad som bestämmer mening en kännbar vikt.

---

[1] Kafka, Förvandlingen.

[2] Hon diskuterar Kafkas övriga verk och pekar på en likhet, men i och med att jag själv saknar sakkunskap i ämnet låter jag det argumentet vara och det är rimligt att anta att hon använt liknande argument i tolkningen av de övriga texterna.

[3]  Det är tveksamt om en sådan historisk kontext håller som det avgörande argumentet, i alla fall inte när det gäller en text som är så öppen för mängder av tolkningar som Förvandlingen. 

Textanalys

Sätt att analysera en litterär text

Det finns många sätt att analysera en text på och många aspekter att fokusera på. När jag reflekterar över hur man tar sig an en text så tycks de olika aspekterna av en text falla i två stora fack; tekniska aspekter av hur texten är skriven och innehållsrelaterade aspekter. I det tekniska facket hamnar sådant som retoriska grepp, disposition, uttrycksstil, perspektiv, vem som berättar mm.  I innehållsfacket placerar jag tre stora saker, nämligen berättelsen, explicita respektive implicita budskap.

När det gäller sättet man analyserar på hittar jag också tre generella typer av frågor. Den första av dessa är ”vad?” och är vägledande när man tolkar texten, när man undrar vad t.ex. budskapet är eller vilka grepp som används. Den andra frågan är ”varför?” och den ställer man explicit eller implicit när man undersöker kontexten till texten som helhet eller till något mer specifikt i de två facken. Den sista, lite klumpigt formulerade, frågan är ”stämmer det?” och används när man utvärderar och tar ställning till budskap och utförande. En illustrativ, metaforisk och vågad analogi är att de tre frågorna motsvarar tre tendenser inom litteraturvetenskap; en vetenskaplig, en idéhistorisk och en filosofisk.

Beroende på hur man kombinerar de olika facken med frågorna får man fram helt olika analyser av texten, analyser vilka naturligtvis inte är rivaliserande. Med hjälp av Pär Lagerkvists novell Bödeln[1] ska jag översiktligt demonstrera hur man kan använda de olika frågorna inom innehållsfacket. Om vi frågar oss vad som skildras på berättelse nivån visar det sig att Bödeln skildrar händelserna på krog, under vad som till en början är en medeltida epok men som ju längre tiden går blir allt mer nutida. Det är också en berättelse där bödeln/döden finns i en central men passiv position. Frågar vi oss däremot vad det implicita budskapet i texten är så finns det många bud, ett av dem är att texten är en satir på den framryckande nazismen. Ett annat bud är att novellen satiriskt handlar om alla de dåliga sidor (högmod, brutalitet, rasism mm) som blommar ut i den gemene människan när utvecklingen av samhället ger oss makt och dessa olika dåliga illustreras i så fall av de olika små historierna och personerna som förekommer i historien.

Frågan varför får nu en viktigare roll eftersom kontexten kan ge en indikation på vad en rimlig tolkning av texten är. I och med att Lagerkvist skrev bödel på det tidiga trettiotalet så är det lätt att tänka sig att han revolterar emot den gryende nazismen men en annan möjlig kontext är de avskräckande konsekvenser som utvecklingen i det allmänna europeiska stormaktsklimatet fört med sig, dvs. en utbredd rasism, nationalism och ett lågt människovärde, vilket det fortfarande färska minnet av första världskriget visat. Oavsett så är det värt att notera hur tätt knutna till varandra frågorna vad och varför är, i alla fall när det gäller dolda budskapet.

Avslutningsvis vill jag exemplifiera en utvärderande analys, men i och med att är mycket svårt att veta exakt vad Lagerkvist vänder sig emot så blir också utvärderingen svår. Jag kommer därför att utgå från den mer allmänna tolkningen som jag gjorde ovan, dvs. inte den om nazismen.  Att den satiriska nidbild som förekommer i Bödeln är otrevlig råder ingen tvekan om, speciellt inte i dagens jämställda samhälle, och att det fanns fog för nidbilden är också allmänt känt. Men jag håller inte med om att människor och vårt samhälle blivit värre ju mer makt vi fått, grymheter har tvärtom funnits så länge människan existerat och jag är snarare benägen att hålla med Sokrates om att kunskap gör en människa mer rättrådig än tvärtom.

---

[1] Pär Lagerkvist, Bödeln (Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri, 1971).

Kapitel fyra - Vindkullarna, del fyra

- ”Minns du när drack ihop första gången hemma i norr? Jag tror till och med att Imoen tålde mer än du, trots att hon vägde hälften av vad du gör!”

- ”Håll käften Kim”, svarade Minsc småleende. ”Det är ingen idé att dra upp några mossiga historier.”

- ”Jodå, försök inte”, utropade Josh. ”Jag som trodde att du var en hårding, och så visar det sig att du tål mer än en liten tjej!”

- ”Grabbar, är det någon av er som vill komma hit och titta på den här inskriften som jag hittat istället för att skryta om vem som tål mest”, frågade Nalia. Minsc, som var glad att slippa historien, gick över till Nalia och Kim följde med. Nalia hade satt sig vid en omkullfallen pelare och väntade på dem.

- ”Titta! Jag hittade en text på stenen. Det är den första jag sätt hittills i området, kanske kan den ge lite ledtrådar om vilka de som reste ruinerna var.” De nickade och kikade närmare på stenen. Tecknen var fullt läsbara, tydliga, men ändå oläsliga, det var ett främmande språk som ingen av dem sett tidigare. Minsc skakade på huvudet och sammanfattade intrycket.

- ”Jag ser vad det står men jag förstår inte.”

”Det är inte konstigt”, svarade Nalia. ”Hade du förstått hade jag blivit imponerade; språket är ca tusen år gammalt. Jag studerade det lite grann när jag studerade Amns historia, det tillhörde riket som fanns här innan Amn etablerade sig. Jag kan läsa upp det jag kan tolka;

Jag ser solen skina starkt i soluppgången. Jag ser med nyfikenhet på när min familj dekorerar på det monument som byggs till Organismens ära, samtidigt som jag försöker härma dem på mitt övningsblock. Ovetande skapar jag med glädje en imitation av Organismen. Ovetande om sig själv gläds min imitation över sig själv.

När jag äntligen börjat arbeta på monumentet står solen högt på himlen. När jag äntligen lyckats införliva min dekorerade imitation med familjemedlemmarnas arbeten skiner solen starkt, även om den inte än nått sin höjdpunkt. Jag kan se konturerna av Organismen och jag är stolt över Organismens storhet. Min familj är imponerad av mitt arbete och säger att Organismen kommer att tycka om mig. Jag tecknar;

Jag är en cell i Organismen, en individ i kollektivet. En människa. Jag är också ett kollektiv av tankar, en organism med celler.

Solen lyser med oförminskad styrka när jag äntligen uppnår full symbios med Organismen. Min förmåga att vibrera med Organismen är avundsvärt. Min position som Organismens språkrör är åtråvärd.  Det finns fascinerande likheter oss emellan; Jag funderar ibland över mig själv och Organismen, och Organismen funderar ibland över människan och sig själv. Mina intressen följer Organismens och dess intressen följer mina. Den är underkastad mig och jag är underkastad den. Tillsammans lever vi hopväxta, tillsammans är vi ett. Våra likheter är så slående att jag om jag inte visste bättre skulle trott att Organismen var en människa, en när vän eller partner. Vilken vacker dag.”

Nalia stannade och pekade på en sektion i mitten. ”Den biten förstår jag inte. Kanske ska det vara ’träden faller, jag tar en paus’ men det verkar konstigt.” Hon funderade och rörde över stenblocket med handen, smekande, som hon lockande ut dess hemligheter. ”Kanske ’träden fälls’…”

- ”Gå vidare så kanske det klarnar av sammanhanget”, föreslog Minsc.

- ”Det regnar och stormar. Jag funderar i min naturliga paus från arbetet över Organismen. I den djupa ovisshet som Organismens känt får jag tröst för min egen djupa ovisshet, och hos Organismen får jag svar på mina frågor om verkligheten. Jag förundras över vår allt mognare relation. Återigen förundras jag över att Organismen följer mina intressen samtidigt som jag följer dess intressen.  Återigen förundras jag över att jag är underkastat Organismen och att är Organismen underkastad mig.

Fast är verkligen Organismen underkastad mig? Och om Organismen varit en människa, skulle den vara trevlig?

Solens strålar skyms, trots dess svaga sken i solnedgången. Det är kyligt och jag fryser lätt. Monumentet har växt och organismen med det, eller är det jag som krympt av mina mödor? Sedan jag insåg att organismen lever precis som jag märker jag av dess nyckfullhet allt mer; organismen irrar som ett skepp utan styrman, men inser inte att den själv kan styra. organismen bryr sig inte om sitt eget ansvar, utan bara om människors. organismen bryr sig om sin egen självdisciplin, bara om människors. Jag blir alltmer oviss om min del i organismen och organismen blir alltmer oviss över min del i den.

Jag ser en ung övertygat uttrycka organismens åsikt. Jag ser en osäker finna tröst i organismens sanningar. Jag ser en makthavare utföra organismens önskningar. Om ock jag med känt en sådan tillförsikt.

Själv finner jag inte längre det minsta tröst i organismen - själv finner organismen inte längre någon tröst i organismen.

Själv är jag rädd att organismen ska begå självmord snart - själv är organismen rädd att den ska begå självmord snart.

Jag förbereder mig för en kommande förödelse - organismen förbereder sig för en kommande förödelse.

Krig är på väg och vems fel är det?”

Nalia tog en kort paus, smekte ännu en gång över stenen. ”Vad tycker ni? Är den inte vacker? Jag undrar vilka mystiska tankar som döljer sig i den.”

- ”Ja, absolut. Jag har alltid gillat dikter och den här var fascinerande”, sa Minsc. Kim rynkade pannan; sen när gillade Minsc dikter? Normalt var han ju skeptisk till allt som inte var konkret och praktiskt. Nog för att Nalia var sött men Kim hade inte trott att Minsc skulle vara intresserad.

- ”Vad kul”, sa Nalia uppmuntrande. ”Hur är det med dig Kim, du sa ju för några dagar sedan att du läst mycket poesi när du varit yngre, när du pluggade hos din fosterfar.” Han kände hur Minsc irriterade sig på honom, men han kunde ha det. Dessutom så fanns det i alla fall lite fakta bakom Kims påstående.

- ”Ja, jag läste en hel del, jag gillar att man får kämpa med vissa dikter för att lista ut dem och sen när man gjort det får man som belöning ut en fin reflektion om filosofi eller samhälle.”

- ”Det är precis så som jag känner”, utropade Nalia, tillsynes ovetande om den arga blick som utväxlades vännerna emellan. Oavsett om hon var så naiv eller så beräknande, så skulle det bli en krävande natt, en natt där det å ena sidan skulle krävas diplomati för att behålla Minscs förtroende och å andra sidan krävas aggressivitet för att inte bli utkonkurrerad av honom. Gah! Han var så trött på dessa ständiga utmaningar, dessa orosmoment, dessa stridigheter. Han var så trött på den ständiga träningen, den ständiga debatten, den ständiga omformuleringen av med hjälp av kampmetaforer. Han suckade invärtes, sträckte på sig och fokuserade uppmärksamheten utåt; Minsc och Nalia var inne i en intensiv debatt om vad dikten handlat om, ingen tid för eftertanke, ingen tid att förlora. Det skulle bli en intensiv kväll.

Utan resultat spejade de dagen därpå efter Firkraag, inte heller såg de till några tecken till en fälla. Faktum var att hela området var tyst och lugnt, som en sjö en vindstilla kväll. Inte förrän nästa morgon, precis innan de tänkt ge sig av, hände något alls. En grupp orcher närmade sig området högljutt. Frustrerade och otåliga som de var bestämde de sig att överfalla orcherna, de kanske visste något av vad som pågick i området och dessutom så var landet bättre utan dessa monster. Det blev en lätt seger, rövarna verkade inte ha haft den minsta misstanke om deras närvaro och lyckades knappt försvara sig mot deras första stöt, de lyckades till och med ta tre av dem tillfånga. Som tur var kunde en av dessa prata tillräckligt vanligt för att vara förståeligt och de fick reda på att de var på väg hem efter att under gårdagen plundrat en stuga och dödat människan som befann sig där. När insikten om att de lurats iväg så att Garren kunde mördas fick sitt fäste i gruppen gick stämningen från hätsk till mordisk. Anomen föreslog att de skulle straffa monstren för deras brott mot mänskligheten, Josh, Dirk och Tegan började smäda fångarna och även om Kim själv höll sig lugn kände han hur vreden pyrde. Orcherna kände av stämningen och försökte rädda sig genom att förklara att det fanns en nedgång till deras hem i ett av de raserade templen, nära drakstatyn, men när de tvekade över att ange hur deras vänner bäst kunde överrumplas, fick gruppens illvilja och gemensamma hat en ursäkt. Tegan sparkade en av de tre orcherna hårt i sidan och kommenterade hånfullt hur icke-mänskliga de var. När han gjorde en ansats till att sparka ytterligare en gång grep orchen efter sina vapen och gruppens hat exploderade. Inom några ögonblick mördade de sina fångar, ingen i gruppen protesterade eller höll tillbaka; Kim tappade själv sitt känslomässiga fotfäste totalt och skar upphetsat halsen av tolken. Det var en skräckblandad förtjusning att döda någon, att känna tolkens varma blod rinna över hans fingrar, och i några sekunder tillfredsställdes han fascinerat av det chockerande. Sekunder senare var magin borta, trollformeln bruten, stämningen som bortblåst. Han kände sig sjuk, illamående. Vad hade han gjort? Han hade dödat en levande varelse, inte i självförsvar, utan i ilska och tyckt om det. De andra lugnade sig också efter att deras fångar var döda, även om stämningen i gruppen var långt ifrån fridfull. De bestämde sig att leta reda på ingången till orchernas gömställe och få ett slut på trixandet en gång för alla. Nu när de visste vad de letade efter var det inget problem att hitta ingång bland ruinerna, utan den låg, precis som orchen sagt, inne i ett av de större templen vid klippan. Själva ingången visade sig vara en öppning i berget, väl dold bakom en halvt upprätt väg. De smög in, lyssnade efter ljud och lät ögonen vänja sig vid mörkret så gott det gick. Snart kunde de se ett svagt sken på håll, en fyr att sätta kurs efter. Med vapnen i hand närmade de sig ljudskenet långsamt och buller, prat och läten började höras. De passerade ljusskenet, som visat sig vara en svagt brinnande fackla, svängde runt ett hörn och mötte anblicken av ett tjog orcher. Detta bar uppenbarligen deras lägerplats; en del satt och åt, andra sov och ytterligare några var inbegripna i bråk med varandra. De tittade på varandra; vad skulle de göra? Monstrerna var långt fler men de hade en fördel i överraskningen. Kim kände sig hoppfull; för en gångs skull hade Nalia och han en möjlighet att använda en mer avancerade magi, förhoppningsvis kunde de utjämna oddsen till acceptabla innan någon fattade vad som hände. Han sökte Nalias blick och hon nickade - hon var med på noterna. Han informerade tyst de andra om planen. Josh skulle stanna hos dem och de andra skulle smyga sig närmare längs ena sidan, redo att anfalla så fort både Nalia och Minsc gjort sitt. Under tiden de andra försiktigt tog sig närmare förberedde Kim sig för sin del, han tog ett par djupa andetag, släppte allting annat och lät magin flöda.

Minsc ledde männen närmare sammanslagningen av orcher. Lädret på svärdets handtag kändes pålitligt och skönt, ett bra grepp som inte skulle slinta i fel ögonblick, ett grepp som skulle ge honom den där extra säkerheten i slagen, ett grepp som var hans lyckoamulett idag även om han inte egentligen trodde på sånt. De var nära nu, han kände spänningen och det välbekanta adrenalinet började etablera sig. Han kände inga förbehåll, hade inga moraliska betänkligheter över att döda dessa monster, speciellt inte när de plågat området som de gjort. Han stannade, de var nära nog och han ville ha ett avstånd till vad det nu var för magi som skulle komma. Lägret framför honom exploderade plötsligt i ett inferno av eld, en våg av hetta slog mot hans ansikte och han var tvungen att skyla sig med armen. Chockat slängde han en blick mot magikerna medan orchernas öronbedövande skrik av smärta fyllde hans öron. Det var alltid svårt att förlika sig med vilka krafter en magiker kunde kontrollera om de fick tid. En ny våg av värme slog emot honom och han såg Kim gestikulera att det var deras tur nu. Han höjde svärdet, hävde upp ett vrål och sprang lätt förblindad in mot de vad som fanns kvar av lägret, spetsade en brinnande orch. Det varma blodet skvätte men kändes svalt och skönt mot hans hud. Svärdet satt fast i orchen, han drog sin kniv, lämnade dem båda och tog sig vidare. Ytterligare två tog han livet av med kniven, även om de också varit så illa medfarna av elden att de knappt märkt att han kom. Febrilt sökte han efter nya motståndare, kniven höjd i slagläge och kroppen balanserad. Långsamt banade upprepade rop från Josh sig in i hans medvetande, ”slappna av!”, ”det är över!”. Han tog ett djupt andetag och lät omvärlden bryta sig in i hans stridsfokuserade medvetande.

Efter den stora segern över de mångfaldigt fler banditerna ledde Kim gruppen med nytt självförtroende. Lägret var inte det enda som fanns i grottan, längre in ledde gången vidare i en tunnel som visade tydliga spår av att en gång ha skapats; kanske hade komplexet en gång varit en del av tempelruinerna. De stötte på ytterligare en grupp orcher som de med viss möda besegrade, innan de nådde fram till något signifikant. En dörr. Den markerade en tvär brytning med de tidigare öppna gångarna, om Firkraag eller någon annan ledare fanns någonstans så var det rimligtvis innanför dörren. Kim pausade, såg till att de andra var redo och gav tecken till Minsc att skjuta upp dörren. Innanför fanns ett oväntat litet rum, inte större än insidan av Garrens stuga. Däremot fanns två jättelika varelser i det lilla rummet som levde upp till deras förväntningar av ledare för grupper med orcher. De var nästan två huvuden längre än Minsc, bepansrade och beväpnade med varsitt stor svärd. Med en chock insåg Kim att han stött på den ena av dem tidigare i samband med hans halvbrors död. Tazok. Det fanns ingen tid att utbyta minnen, utan de attackerade direkt.

Det blev en jämn strid, de två jättarna var det överlägset tuffaste motståndet de stött på hittills. Tillslut fällde deras numerära övertag avgörandet men inte innan Dirk fått en fatal stöt i magen, Minsc fått axeln vriden ur led och Josh brutit ett par fingrar. Medan Tegan desperat försökte hjälpa sin gamla vän satt de övriga tystlåtna och såg på när livet lämnade kamratens kropp. Det var långt ifrån första gången som Kim såg någon dö, men det var första gången han satt bredvid och i ett relativt lugn såg en frände försvinna. Dirks liv försvann likt sanden i ett timglas, hans liv rann ut både odramatiskt och obevekligt. Själva vardagligheten i döden tycktes mest förolämpande. Det fanns inga yttre tecken som skilde den döda, tomma kroppen från en avslappnad, orörlig Dirk, men Dirk skulle aldrig komma tillbaka. Denna diskrepans mellan å ena sidan det vardagliga, det materiella och å andra sidan det ofattbara, det abstrakta skapade ett smärtsamt vakuum i Kim. Hans hjärna kämpade med att förstå vad som hänt, kämpade med att konkretisera och synkronisera, men det fanns inget att greppa tag i eller ens att spjärna emot. Det fanns ingen komplicerad process som han kunde stångas med, det kom inget dånande avslut, inga sista ord eller ens en hälsning. Han kunde inte säga när Dirk slutade leva, det enda som hände var att kroppen slutade att röra sig i det mönster som kännetecknade Dirks personlighet. Tillslut stirrade han bara på den orörliga kroppen, fast förvissad om att den när som helst skulle börja röra på sig som vanligt igen. Tillslut bröt Josh tystnaden.

- ”Jag vet att det är jobbigt men vi måste börja tänka på att röra på oss. Detta är inte slutet av tunnlarna, lite längre bort ser jag ett par celler och ännu längre bort vidgar sig rummet.” Kim rykte till, bröts loss från det grepp som Dirks död etablerat över honom. Runt om han började de övriga röra på sig långsamt, nästan apatiskt.

- ”Vi kan inte lämna honom här”, utropade Tegan. ”Han förtjänar bättre!”

- ”Vi kommer tillbaka och tar med honom ut”, svarade Kim. ”Men först måste vi slutföra detta, annars kommer han dött för ingenting.” Tegan nickade, reste sig och kastade ett öga på Dirk.

- ”Då finns det ingen tid att ödsla”, sa han beslutsamt och tog ledningen. När de närmade sig cellerna fann de till äntligen Taar, förvisso medvetslös men tillsynes vid liv. Cellerna var skildes från gången med järngaller, vilka hade kraftiga lås. Medan Josh närmare undersökte låset för ta reda på om det gick att få upp utan nyckel vände Kim tillbaka till Taazok och hans kompanjon för att se om de hade nyckeln. Att leta igenom de döda kropparna fick han att känna sig smutsig men det var inte tid för moraliska överväganden. Efter ett grundligt sökande visade det sig att nyckeln fanns någon annanstans, däremot hittade han en påse med guldmynt. Han kände på påsen med handen medan han ett ögonblick tvekade. Skulle han ta den? Snart slog girigheten över och han stoppade snabbt påsen i fickan. Gruppen skulle ändå behöva något sorts ersättning för att uppehålla moralen efter allt som hänt, speciellt med Dirks död. När han kom tillbaka till gruppen så skakade Josh resignerat på huvudet; de skulle vara tvungna att finna rätt på nyckeln för att få upp dörren. Han nickade och lät Tegan leda dem vidare i den allt större och finare tunneln.

De tog sig ner för en trappa och steg ut i en stor, öppen sal som var upplyst av en mängd facklor, facklor som, trots att det var mycket högt till taket, skapade en ljusstyrka värd att jämföras med dagsljus. Långt in i salen rann en källa bubblande upp, dess mjuka ljud gav ekade lätt och hade i en annan situation varit mycket avslappnade. Salens kvalitet avslöjade i att detta uppenbart var tillhållet för den styrande i banditgrupperna men ingen i gruppen märkte detta. De stod alla istället paralyserade, chockerade, mållösa och stirrande på den tio man höga, våldsamt röda, ytterst skräckinjagande drake framför dem. Draken riktade sin intensiva blick mot dem och tilltalade dem med en ekande, mäktig röst.

- ”Välkomna! Ni har kommit som jag önskade. Det har varit ett intressant spel, men jag börjar ledsna på det.” Draken pausade som om han förväntade sig ett svar, men de var alla fortfarande alltför tagna av den overkliga och oväntade upplevelsen för att kunna reagera. ”Inte riktigt vad ni förväntat er”, frågade draken nöjt. Uppenbarligen tog han deras förstelning som ett bevis på sin egen magnifika storslagenhet. Kim hämtade sig först, Irenicus tortyr tillsammans med alla strapatser han varit med om både innan och efter fångenskapen hade stärkt hans överlevnadsinstinkt. Detta var inte ett tillfälle att stå förstelnad tills draken tröttnade helt, oavsett hur lite upplevelsen gick att smälta.

- ”Vi kom hit på eget initiativ”, svarade han. Kanske inte det mest optimala att säga men han hade ingen tid att tänka efter. Oavsett så gick det hem, draken sträckte på sig om möjligt ännu mer nöjd med sig själv och verkade nästan munter.

- ”Jag har styrt och övervakat varje steg ni har tagit sedan jag hyrde er i det förfallna råtthållet som ni kallar stad.”Medan draken fortsatte började de förstå vidden av den förrädiska intrig som de varit offer för. Roat observerade draken deras gryende insikt. ”Som ni kanske anar så är det jag densamma som ni talade i med på värdshuset, även om jag då befann mig i er föraktliga och ovärdiga skepnad.”

- ”Varför? Varför har du gjort det här mot oss”, frågade Kim.

- ”För mitt nöjes skull, för min nyfikenhet och för minnet av händelser långt borta. Allt det här sporrade på mig, men jag blir uttråkad av dig.”

- ”Vad menar du? Förklara.”

- ”Din fosterfar och din riktiga far är vad som intresserar mig. Jag tänkte mig att du skulle vara ett fängslande objekt att studera, men i verkligheten är du inte så annorlunda. Däremot så stötte jag på din fosterfar för många, många år sedan och jag bär fortfarande ett ärr sedan dess. Eftersom han är död är han tyvärr bortom min hämnd så jag bestämde mig för att nöja mig med det nästa bästa. Du, med andra ord.” Firkraag pausade, men Kim och resten av gruppen stod svarslösa. Tystnaden ekade medan de nervöst mötte drakens rovdjursblick. ”Men din konflikt med Jon Irenicus är å andra sidan mycket fascinerande. Den är något som jag mycket gärna vill följa och jag låter dig därför behålla ditt liv. Gör med det vad du vill. Hela spelet har varit så intressant att jag inte känner något agg mot er.”

- ”Men, men om detta verkligen var hela sanningen varför göra dig allt besvär? Och varför involvera Garren och Taar”, frågade Minsc.

- ”Bra fråga Minsc”, svarade Firkraag och tycktes nöjd med att visa sin intima kännedom om dem. ”Garrens och hans odugliga sons öde är endast en biprodukt av mitt spel med er. De har varit mina pjäser i spelet med er och de har fyllt sina roller utmärkt, eller hur? Det påminner mig, Conster, gör dig av med Garrens son nu när han spelat ut sin roll.” Först nu upptäckte de en magiker bredvid draken. De fick inte lång tid att studera magikern för han försvann snabbt iväg med hjälp av magi för att ta hand om Taar; uppenbarligen behövde de inte längre leta mer efter nyckeln till cellen. Firkraag verkade inte ha något mer att säga dem, vilket han visade genom att ignorera dem helt, och de lämnade modstulna den stora salen som på kommando.

Efter att ha begravt Dirk tog de sig så långt bort från området de hann innan natten kom i antågande. Stämningen i lägret vad minst sagt underlig, det fanns så mycket som pyrde under ytan att det var när som helst kunde explodera. Trots det var det dödstyst. Kim kände sig olustig; det fanns både behagliga och obehagliga tillfällen att vara ledare och den kommande stormen skulle säkerligen tillhöra de senare. Tegan vankade an och av, Josh tittade misstänksamt på Kim av någon anledning och Minsc satt med huvudet i händerna, antagligen olycklig p.g.a. deras del i familjen Vindkulles öde. Det blev Anomen som bröt dödläget.

- ”Det här slutade inte riktigt som jag hoppades på. Dirk, Garren och Taar döda, vårt rykte dragit i smutsen och vår insats var långt ifrån ärbar.  Lägg till det en nyckfull drake fått anledning till att hålla uppmärksamheten på och den uteblivna belöningen som den förväntade adelsmannen skulle gett oss.” Bra av Anomen att han bröt tystnaden, tänkte Kim. Han hade inte kunnat göra det bättre själv.

- ”Där slår du huvudet på spiken” sa Nalia, något både Josh och Minsc instämde i. Var de inte lite väl imponerade undrade Kim.

- ”Men vad kan vi göra åt situationen” frågade Tegan. ”Jag har svårt att acceptera att min kompanjon offrat sin livsanda för ingenting. Har du några idéer Anomen?”

- ”Om inget annat så bör vår ”kära ledare” dela med sig av det guld han smidigt snappade åt sig när vi andra var upptagna”, bröt Josh vasst in. Som i på ackord vände sig gruppen mot Kim, som kände hur hans kinder hetta av anklagelsen. Han hade ju tänkt dela med sig, men bara råkat dra ut på det. Det hade ju inte funnits ett bra tillfälle att ta upp guldet och annat hade varit viktigare och... Minsc riktade en hård blick mot honom.

- ”Inte skulle du behålla det enda positiva som hänt oss under detta förbannade uppdrag för dig själv?” Medan Kim frenetiskt letade efter en vettig förklaring växte sig myteristämningen allt starkare i luften…

Kapitel fyra - Vindkullarna, del tre

När Garren klev in genom dörren till sitt hem satt de två legoknektarna som han gissade vara avdankade soldater vid köksbordet och spelade tärning. De hälsade på honom sammanbitet och bad honom följa med ut på baksidan till deras ledare. Han kände sig lite besviken över att de visade sig mer så återhållsamma gentemot honom, men förstod att Firkraags bedrägeri och hotet om vedergällning av riddarna bekymrade dem. Väl ute på baksidan fanns resten av gruppen. Den stora mannen, som verkade vara gruppens enda renodlade krigare instruerade, ledaren och kvinnan, som Garren kände sig misstänksamt bekant med, i svärdsfäktandets grunder. Längre bort tränade de två övriga för sig själva. Han skakade på huvudet.

- ”De är ju besatta av att träna.” En av legoknektarna, som följt med honom, höjde på ett ögonbryn.

- ”Du anar inte.” Legoknektarna avbröt sin träning och kom fram för att höra vad han hade att säga. Garren harklade sig.

- ”Jag har goda nyheter! Kyrkan godtog mitt vittnesmål av vad som dispyten och befriade er från skuld. Som tur är har mitt rykte och min ära stått sig någorlunda i huvudstaden.”

- ”Det var goda nyheter”, svarade ledaren neutralt med sin mörka röst. Garren flyttade blicken till de andra legoknektarna i hopp om att se den glädje och lättnad som nyheten säkert skänkt dem, men möte bara uttryckslösa eller kontrollerade miner. Han kände sig besviken över deras otacksamhet, själv han hade glatt sig åt den lyckade utgången på vägen hem.

- ”Jag hade aldrig föreställt mig att ni skulle vara så känslokalla. Ni inser att jag antagligen räddat livet på er?”

- ”Vi är tacksamma”, sa ledaren och såg obekväm ut. ”Det är bara det att… när du var borta för vår räkning så blev vi attackerade. En grupp orcher och en magiker… vi lyckades vinna striden och ingen kom till större skada, förutom…”, ledaren tystnade när Garren slutat lyssna och istället såg sig omkring. Han behövde inte höra de sista av mannens ord för att veta vem som saknades, men när ledaren återigen tog till orda tystnade han ändå. ”… din son, Garren. Magikern kidnappade din son.” Han hade befarat att Taar skulle vara död, men kidnappad var inte mycket bättre. I själva verket var det nästan lika med en dödsdom. Han kände sig yr och satte sig ner på en bänk. Som en fredlig och otidsenligt snäll man hade han under sina år som styrande fått försona sig med att han då och då blev trampad på tårna när saker stått på spel. Men att hans enda son var kidnappad, speciellt eftersom det säkert var för att skada honom, det var mer än han kunde klara av. Han smekte med handen över virket i bänken som han och Taar en gång gjort. En bild av Taar som gosse blossade upp i hans inre. Att någon som han älskade så mycket skulle komma till skada gjorde så pass ont att tårarna började rinna.

Medan Garren återhämta sig satte de sig en bit bort för att ge honom lite utrymme. Minsc kände sympati med mannen, som tycktes vara naivt godhjärtad. Nästan för godhjärtad. Han visste att han skulle få höra kommentarer från Josh om hur väl Garren demonstrerat att osjälviskhet ofta straffar sig. På sätt och vis var Garrens sätt att leva naivt och omoget, men på ett annat sätt var det exemplariskt. Han tänkte speciellt hur Garren, de få tillfällen de möts, alltid gett ett intryck av att omfamna livet utan reservation. Även nu, i sin sorg, hade han inte hållit tillbaka. Hade han själv varit i Garrens situation så hade han dolt sina känslor för gruppen med främlingar och inte låtit dem flöda fritt förrän han var ensam. Han avbröts i sina funderingar av Garren, som hade rest sig och kommit fram till dem, harklade sig.

- ”Förklara en sak för mig, legoknektar”, sa Garren med en okarakteristisk hetta. ”Ni dödar först en grupp med riddare, vilkas uppdrag verkar ha varit att undsätta byborna här omkring, sedan försvinner min son när jag är iväg för att hjälpa er, utan att något meddelande lämnats till mig om en begäran av lösen. Från där jag står så verkar detta misstänksamt. Speciellt med tanke på att ni har haft så lämpliga ursäkter båda gångerna.” När ingen tog betet, stegrades Garrens ilska. ”Vad är härnäst?”, skrek han. ”Vilka illdåd finns det kvar för er att göra?” Minsc svalde. Garren var tydligen inte alltid lugn och vänlig. Han ville svara något men kände inte att Garren var mottaglig för ett svar, utan ett svar skulle antagligen bejaka polariseringen mellan dem. Dessutom kände han förståelse för mannen.

- ”Ta det nu lugnt gamle man, du kan inte bara anklaga oss sådär.” Som vanligt kunde Anomen inte hålla käften. Prästen borde lära sig att inte bara agera ut sina tankar utan att reflektera. Garren blev rödare i ansiktet, precis som Minsc hade förutspått. Garrens hand rörde sig mot hans svärd och de stelnade till. Om han drog sitt svärd så fanns det ingen återvändo. Som tur kom Garren på andra tankar, vände utan ett ord och marscherade in i sin stuga. Minsc andades ut.

- ”Gör oss alla en tjänst och lär dig att vara tyst Anomen”, sa Josh irriterat.

- ”Tillskillnad från dig så är jag inte en ynkrygg som finner mig i att bli utskälld.”

- ”Det kallas ödmjukhet, Anomen, inte rädsla”, genmälde Minsc snabbt. Ur ögonvrån såg han Kim höja ett ögonbryn och utväxla en blick med Nalia. Vad var grejen? Han irriterade sig över att de gjorde det, men visste inte riktigt vad han skulle säga. Eftersom Anomen inte sa något nytt kände han sig i alla fall rätt så rättfärdig. Dock så visade det sig snart att bråket i gruppen hade kommit av sig p.g.a. att Garren återvände från stugan.

- ”Jag… jag ber om ursäkt för att jag anklagade er förut. Mina känslor steg mig åt huvudet, jag ville bara rasera världen omkring mig och ignorerade alla krav på sanning. Dessa typer av intriger är så typiska Firkraag att jag borde ha hållit inne mina anklagelser, men i mitt utbrott ville jag bara att ni skulle känna samma smärta som jag.”

- ”Det är förståeligt”, sa Kim. ”Frågan är vad vi ska göra åt Firkraag?”

- ”Jag är rädd att det inte är mycket någon av oss kan göra, han utmanövrerade mig redan när jag stod på höjden av min makt och då hade jag mycket inflytande. Inget av det som hänt kan bindas till honom och vi kan knappast överrumpla honom med våld”, sa Garren sorgset. ”Jag ska göra allt jag kan för att få tillbaka min son, men livet har inte alltid medlidande med en. Om ni vill kan ni stanna ett par dagar till, sen vill jag ha stugan för mig själv.”

Nästa dag avbröts de i sina förberedelser för avfärden av en av Garrens tjänare. Tjänaren hade ett meddelande från en grupp banditer, vilka hade låtit henne leva mot att hon överlämnade pergamentet. Josh, som tagit emot meddelandet, läste upp det för gruppen.

- ”Möt mig i de nordöstra ruinerna imorgon. Undertecknat F.” Josh fyllde ut det uppenbart underförstådda. ”Så Firkraag vill träffa oss… finns det några skäl att tro att det inte är en fälla?” Kim suckade för sig själv; den här situationen blev bara allt mer utanför hans kontroll.

- ”Jag kan säga en sak i alla fall”, sa Nalia. ”Det finns många skäl till att tro att det är en fälla.” Minsc pekade med en avspänd hand uppåt samtidigt som han eftertänksamt vickade den lätt fram och tillbaka, som för att visa på hur en idé tog form.

- ”Jag är inte så säker på att det måste vara en fälla. Om vi antar att Firkraag är den som ligger bakom allt detta och att det faktiskt är han som skickat brevet, då verkar det som att han har tillgång till mycket resurser och manskap. Ville han döda oss så kan han säkert göra det utan större besvär här, t.ex. genom att låta magikern sätta eld på huset när vi sover. Varför göra sig allt trubbel med att lura oss ut i vildmarken först?” Minsc hade en bra poäng tänkte Kim, men sa inget. Han hade börjat hålla sig utanför debatterna till en början, för efter att de övriga gruppmedlemmarna fått en chans att lägga fram sina tankar först kunde han göra sitt beslut med alla korten på bordet. Dessutom så fick de andra en chans att känna sig delaktiga i besluten, trots att det var han som i slutändan bestämde.

- ”Vad kan han vilja oss i så fall? Allt vi sett från hans sida har varit trix”, frågade Nalia.

- ”Han kanske vill ge oss våra pengar”, kommenterade Josh skämtsamt.

- ”Wow, det hade verkligen satt oss i en komplicerad moralisk position”, sa Nalia och höjde ett ögonbryn.

- ”Jag säger att vi går dit redan idag, recogniserar terrängen och hittar ett bra gömställe med lite utsikt. Sen väntar vi tills imorgon och om det inte är en fälla med alltför förkrossande odds så ser vi vad han vill. Och om det är en fälla, men en dålig sådan, då ger vi dem betalt för allt ont som de gjort”, sa Anomen.

- ”Det där låter riktigt vettigt, Anomen”, sa Dirk. Kim ryckte till, det var första gången den gamla vakten blandat sig i gruppdiskussionerna. Ingen annan verkade ha något speciellt att invända. Dags att summera och besluta.

- ”Det är ett bra förslag, men vi har inte så mycket att tjäna på att träffa Firkraag, däremot har vi mycket att förlora. Därför är det bättre om vi lämnar situationen bakom oss.”

- ”Det tycker inte jag”, sa Minsc. ”Vi har massor med frågor och en upprättelse att kräva.”

- ”Ja, precis”, instämde Nalia. ”Att smygs iväg med svansen mellan benen låter både fegt och onödigt.” Kim satt svarslös för en stund. Hade han gett de andra för stor del i beslutsfattandet? Hur skulle han rädda ansiktet och behålla deras förtroende?

- ”Känner ni andra detsamma?”, frågade han. När de övriga instämde bestämde han sig för att ge dem denna seger, och istället inte låta dem styra diskussionen på egen hand i framtiden. ”Då följer vi Anomens plan och hoppas på det bästa.”

Synen av vad som en gång i tiden varit ett eller flera tempel mötte dem plötsligt i det annars vilda landskapet. Templen låg längsmed ett berg, men klippans skydd verkade inte hjälpt emot tidens tand. Ruinerna var gjorda av väldiga stenblock, vilka hade formats konstfullt och utsmyckats med diverse figurer. Kim kände sig liten när han gick förbi de jättelika strukturerna och tänkte att byggnaderna måste varit mycket imponerande när de uppförts. De gick längre in bland ruinerna och hittade bland resterna en väl bevarad, drakbehuvad staty, som överväldigade Kim. Trots att han rest mycket och rentav besökt några finare gravkammare i Atkathla så hade han aldrig sett liknande hantverk. Han såg sig omkring. Lämningarna var uppenbarligen rester från en högt stående kultur, men den kvalitet som han såg i alla detaljer gav han misstanken om att de som rest templen varit mer avancerade och utvecklade än hans egen tid. Egentligen var han inte speciellt förvånad över detta; hans studier hade lärt honom att många mäktiga kulturer kommit och gått under tidens lopp. De gick vidare och hittade i utkanten av ruinerna ett bra gömställe. Buskage hade erövrat resterna av ett litet hus, vilket beskyddade dem från att upptäckas samtidigt som de fortfarande befann sig nära mötesplatsen. De bestämde ett vaktschema och gjorde i ordning sitt läger. Nu var det bara att fördriva tiden tills morgondagen.