Platon och staten

"Redogör för Platons analogi mellan rättrådigheten hos enskilda människor och hos staten. Vilka är delarna hos staten som motsvarar delarna i individens själ enligt Platon? Beskriv också hur Platon tänker sig att individens rättrådighet hänger ihop med hennes ”själsliga hälsa” samt diskutera kort någon tänkbar invändning mot detta resonemang."

Platon argumenterar för att en rättrådig person är bättre och lyckligare än en orättrådig person[1]. Eftersom han, av olika anledningar, anser att en hälsosam själ också är en lycklig själ så behöver Platon härleda hälsa från rättrådighet för att visa sin slutsats. Detta gör han i och med följande fem steg, om än inte i följande ordning; för det första definierar han att en rättrådig stat är detsamma som en harmonisk stat, något som bl.a. syns i följande citat av Arrington; “Justice becomes for him a matter of balance and harmony among the citizens and the activities of these citizens”[2]. För det andra visar han att slutsatsen kan överföras till psyket genom premissen att det är samma rättrådighet som gäller för de båda. För det tredje resonerar han att harmoni leder till effektivitet, genom att visa att en harmonisk stat är effektivast och sedan, återigen, överföra resonemanget till psyket. För det fjärde leder effektivitet till hälsa p.g.a. att vi då kan tillfredsställda våra behov bättre och för det femte gäller detta för alla människor eftersom människor har en likadan natur (vi har alla del i människans idé).

Men hur understödjer han steg två, att harmoni leder till effektivitet? Platon undersöker människans natur och inser att vi som individer alltid är bristande på något sätt. Därför tjänar vi på att samarbetar, eftersom vi då kan specialisera oss på att använda det just vi är talangfulla på. En harmonisk stat, där varje människa vet sin plats och endast gör det som den är bäst på, är därför effektivast. I sin undersökning identifierar Platon mer specifikt tre olika typer av människor och avgör vad deras lämpliga yrken är; människor är väktare, soldat eller arbetare. Dessa typer motsvarar de tre delarna som han identifierar i det mänskliga psyket, dvs. intelligens, mod och begär, på det sätt att väktartypen har mest av intelligensen, soldaten har mest av modet och arbetaren har mest av begäret. När han väl visat på likheterna mellan delarna av psyket och typerna i staten, hävdat likheten mellan en rättrådig stat och en rättrådig person samt demonstrerat hur harmoni leder till effektivitet, dvs. om varje del ägnar sig åt sitt rätta yrke, så kan han äntligen dra slutsatsen att en harmonisk själ också är den mest hälsosamma.

Det verkar därmed som Platon har nått sitt mål, men finns det svaga länkar i argumentationen? Det som står ut för mig som en filosofisk svaghet är definitionen av rättrådighet som harmoni, vilket inte alls överensstämmer med den vanliga meningen av rättrådighet. Ändrar man definitionen av ett centralt ord i sammanhanget till sin egen fördel så är det inte heller konstigt att man kan överbevisa sina motståndare. Trasymachos användning av rättfärdig tycks t.ex. inte alls vara densamma som harmoni och deras motsättning blir därför skenbar, trots att Platon kommer fram till att orättrådiga personer är olyckliga och Trasymachos kommer fram till att orättrådiga personer är lyckliga. I övrigt finns det många empiriska saker man idag enkelt kan ifrågasätta; det kanske lättaste målet utgör Platons simpla deskriptiva resonemang om de olika människotyperna och de motsvarande delarna av psyket.

---

[1]Även om tentafrågan endast sträcker sig till den hälsosamma själen har jag med detta eftersom jag uppfattar det som grunden för Platons intresse av den hälsosamma själen.

[2] Arrington, Western ethics, 47.