Skuggor; kapitel två

När de kom ut i solljuset möttes de av en stor, öppen yta. Den öppna ytan användes som marknadsplats och stånd, vagnar och ett cirkustält trängdes därför innanför de av stora terrasserade väggar som ingärdade platsen. Det enda som saknades från marknaden var liv. Köpmännen och deras kunder syntes inte till och marknaden var tyst och orörlig. Orsaken till att marknaden höll andan var Irenicus. Han stod med ryggen åt dem, mindre än ett stenkast bort. Ett antal dåligt klädda, seniga män närmade sig honom. Attacken skedde blixtsnabbt. Männen rörde sig med en kattlik smidighet men kom aldrig i närheten av Irenicus. Inom sekunder efter att de attackerat låg de alla och vred sig på marken. En efter en slutade snabbt att röra sig och snart var de alla till synes ur livet. Männen hade aldrig haft en chans. Irenicus vände sig och fixerade dem med blicken.

- Så gudsbarnen har rymt. Ni är mer kapabla än jag har trott.

- Du ska inte tortera oss mer, trotsade Imoen med en gäll röst.

- Tortera?! Naiva flicka, du förstår inte vad jag gör eller hur?

- Jag bryr mig inte om vad du gör. Nu går vi.

- Jag kommer inte låta er lämna innan jag har öppnat upp er potential, svarade Irenicus barskt.

- Vi vill inte ha något från dig, sa Imoen hatiskt. Irenicus höjde ögonbrynen och öppnade munnen för att svara men avbröt sig vi det plötsliga uppdykandet av allvarsamma män och kvinnor klädda i kappor, vilka alla hade en vit huva tecknad på ryggen.

- Det här har varit en olicensierad och oansvarig användning av magisk energi, sa en av magikerna med en myndig stämma. Alla involverade är under arrest. Ni där…

- Måste jag bli avbruten hela tiden, utbrast Irenicus irriterat, varpå han attackerade magikerna, vilka försökte försvara sig utan större framgång. För varje ordermedlem som föll, dök en ny upp. Nykomlingarna höll sitt avstånd, rädda för Irenicus men ändå bestämda att stanna. Irenicus märkte detta och tog till orda med en auktoritär ton;

- Det räcker! Jag har inte tid med det här.

- Du ska följa med oss till rådet, sa en av de nyanlända med en tveksam myndighet.

- Era patetiska förmågor är meningslösa, fnös Irenicus. Låt saken vara.

- Även om vi faller så är våra led djupa. Du kommer tillsist bli övermannad.

- Du tråkar ut mig, sa Irenicus samtidigt som han sneglade på Imoen. Du kan ta med mig till ditt råd, men du måste ta med kvinnan också. Imoen ryckte till och spärrade upp ögonen.

- Nej, skrek hon. Jag har inte gjort något. Jag har inte förtjänat detta. Hennes sista mening slutade i en snyftning samtidigt som en kvinnlig magiker närmade sig henne med en obeveklig min…

- Vi behöver röra på oss, viskade Joshimo. Vi vill inte ha den typ av uppmärksamhet som en sådan här tilldragelse drar till de involverade. De lämnade snabbt scenen, med värdshuset Kopparstruten som mål. Joshimo, som kände igen staden som Amns huvudstad Athkatla, förklarade att värdshuset i slumkvarteret var det bästa stället att snabbt ta reda på vad som pågick i staden. Kim som fortfarande inte litade på kanaljen, funderade på om de var på väg in i en fälla. Å andra sidan behövde Minsc och han all hjälp de kunde få i den främmande staden med tanke på deras situation. Deras behov vav Joshimo gjorde naturligtvis inte saken bättre. Kim bestämde sig för att sondera Joshimo för att få bättre grepp om honom.

- Hur kommer det sig att du är så bekant med… staden… Athkatla var det va?

- Ahh, det är en lång historia, svarade Joshimo. Jag kom hit som däckshand första gången för så länge sedan att jag knappt var vuxen ens. En stor hamnstad som Athkatla verkade så lockande för en fattig ungdom från litet jordbrukssamhälle, där så lite hände att rollerna för länge sedan stelnat till sten. Ha! När jag steg iland här första gången, stolt över min nyfunna skäggväxt, trodde jag at min framtid var gjord bara för att jag lämnat hemmet!

- Vem har inte haft sina villfarelser i sin ungdom, sköt Minsc in. Vad hände sedan? Av dina kläder att döma blev det ingen jättesuccé i storstaden.

- Inte än, men den kommer, den kommer, sa Joshimo halvhjärtat. Jag hade diverse skitjobb och odlade tillslut en kontakt med den styrande organisationen i Athkatlas undre värld, de s.k. Skuggornas tjuvar… förövrigt tror jag att de beväpnade männen som attackerade Irenicus med all sannolikhet tillhörde organisationen, i alla fall av utseendet att döma...

- Så du tillhör gänget som attackerade magikern, avbröt Minsc.

- Nej, jag gick aldrig med. Har alltid haft lite fobi över att knyta mig definitivt och det hade inte direkt varit så att jag hade kunnat ta tillbaka mitt medlemskap. På det stora hela har jag hjälpt dem lite då och då när det passat oss båda. Samtalet kom in på olika jobb som Minsc och Joshimo haft i sin ungdom och Kim förlorade sig i tankar istället för att följa med. Han broderade över om Joshimos förmoda bakgrund, med de s.k. tillfälliga kontakterna till gangsterorganisationen gjorde han mer eller mindre pålitlig. Om inget annat så gjorde det honom mer användbar i letandet efter Imoen. Kim bestämde sig för att hålla ett öga på Joshimo men låta honom hållas tillsvidare och kom att tänka på att det på sätt och vis var skönt att de hade så många orosmoment som tog uppmärksamhet, eftersom han då inte behövde tänka på minnena från tortyren, Imoens fångenskap eller vad anledningen till fångenskapen hade varit. Hade han varit ensam och utan något brådskande att göra så hade han helt säkert blivit överväldigad av alltsammans, speciellt utan Imoens sällskap. Han saknade henne redan. När han uppmärksammade att han kanske inte skulle se henne igen märkte han hur hans lugn kändes en allt tunnare hinna is med känslor av ensamhet och sorg som röra sig hotfullt under hinnan. Det här var fel tillfälle för att vara känslosam! Snabbt, tillbaka till samtalet mellan Minsc och Joshimo.

Värdshuset Kopparstruten var mycket riktigt beläget i Athkatlas slumkvarter. Värdshuset fanns i bottenvåningen av ett massivt hus, vilket så ut att ha blivit hoplappat av flera tidigare separata hus. Skylten vid ingången visade en bild på en kopparfärgad strut, som var fylld med öl. Antagligen kunde besökarna allt som oftast ändå inte läsa, vilket gjorde det mer praktiskt med en bild. Väl inne möttes de av buller och skrän. Allehanda starka dofter slog emot dem från den stora salen. Öl, mat, rök och svett. Kopparstruten var inte en lugn och stilla plats för att äta och vila, det var tydligt.

- Är det inte vacker, utbrast Joshimo. Athkatlas andra rådskammare! Här samlas alla typer från slummens kvinnor och men till makthavare och magiker som tröttnat på överklassens pretentioner och vill umgås med riktigt folk. Kim och Minsc sneglade på Joshimo och sedan på folkvimlet.

- Det är tydligt att man inte gör sig några pretentioner i alla fall, kommenterade Kim. Vi sätter oss någonstans och skaffar oss en rejäl måltid. Jag har inte ätit riktigt på evigheter! När vi ätit färdigt får du peka ut vilka som är viktiga häromkring.

När de suttit på värdshuset ett bra tag och bekantat sig med omgivningen närmade sig en dubiös man i 35 års åldern. Mannen tog en stol och slog sig ner utan att fråga.

- Ni måste vara de jag letar efter, om jag inte misstar mig, sa han med en grov statsdialekt. Mitt namn är Gaelan Bayle, kalla mig för Bayle.

- Du måste tagit fel, vi känner inte dig, svarade Minsc misstänksamt och irriterat p.g.a. mannens tagna friheter.

- Ni känner inte mig!? Mannen höjde rösten och ögonbrynen samtidigt som han stirrade på Minsc. Betyder det att jag inte känner er, huh? Nu, till saken innan gorillan här hinner göra ytterligare ett försök att visa sin dumhet, fortsatte Batle utan att ta notis om Minsc aggressiva och förnärmade kroppsspråk. Jag har fått höra att ni letar efter information gällande en viss ung kvinnas arresterade av den lokala magikerordern. Vad var hennes namn nu igen? Mannen knäppte med fingrarna och låtsades tänka efter. Imoen, huh? Om jag inte har helt fel är ni säkert intresserade av en viss magikers förehavanden också. De stirrade på Bayle, som tycktes njuta av deras chockartade uppmärksamhet. Lyssna noga nu, jag tillhör en organisation som kan hjälpa er med ert lilla problem, om ni är villiga att göra vissa gentjänster förstås, fortsatte den tvivelaktige mannen. Vi har kontakter inom de styrande rådsmännen, vi har kontakter inom magikerordern. Men lika viktigt så ser och hör vi allt som händer här i staden. Utan vår hjälp och vårt godkännande kommer ni ingenstans, vilket ni inte hade gjort även om vi skulle låta er försöka obehindrat. Mannen andades lugnt och behärskat samtidigt som han synande dem noggrant. Sen lutade han sig framåt, stirrade dem i tur och ordning i ögonen samtidigt som han med handen underströk sin avslutning. Sov på saken, gör några fruktlösa försök med springpojken Joshimos ledning. Vi återkommer när vi behöver er till något. Mannen reste sig och gick utan att vänta på svar.

Kim befann sig i en stor byggnad. I mitten av stod Irenicus och Imoen, båda omgivna av varsitt blått, delvis genomskinligt klot. Irenicus såg uttråkad ut. Imoen rädd och förvirrad. Nu såg han att det runt om dem stod ett antal skepnader i mantlar med vita huvor på. En namnlös magiker som Kim inte kunde urskilja ansiktet på presenterade Imoen och Irenicus som fångarna från tumultet vid Waukeen’s Promenade. En äldre magiker frågade barskt vad de kände till om fångarna, vilket visade sig vara endast deras namn. Imoens panik tog överhanden och hon bröt in i samtalet.

- Jag är oskyldig, han gjorde allt…

- Tyst barn, låt idioten ge sin dom, avbröt Irenicus med en ekande stämma. Den ordförande, som Kim nu kände igen som Minsc, tittade upprört på Gaelan Bayle.

- Varför är inte mannen tystad?! Dödade han inte flera av er?

- Vi vågade inte närma oss honom, replikerade Bayle hotfullt tillbaka. Kim var rädd för att Bayle skulle bli aggressiv.

- Låt dem ruttna på anstalten, bestämde Minsc med sin bryska röst. När magikerna gick fram för att förflytta fångarna med sin magi kände Kim en påträngande oro över att Irenicus och Imoen skulle förvaras på samma ställe samtidigt som rådsalen långsamt löstes upp.

De hade kommit överrens om att någon av dem alltid skulle vara vaken när de sov, speciellt med tanke på hur mycket opålitliga figurer som ett värdshus som Kopparstruten hyste. Minsc observerade stilla Kim under sin vakt och såg honom röra sig oroligt i sömnen. Egentligen var Minsc förvånad över att Kim kunde sova alls med tanke på allt som hänt honom den senaste tiden. Irenicus hade varit brutal mot honom och försvinnande av Imoen ovan på det! Själv så hade hans tid i fångenskapen inte varit speciellt påfrestande. Magikern hade behandlat honom som något som han inte än visste vad hans skulle ha till, som något överflödigt som följt med Kim och Imoen, vilket ställde frågan om vad den faktiska anledningen var till att Joshimo hade varit i cellen. Trots att det än så länge var höjt i dunkel vilken sida som skojaren stod på så tyckte Minsc om killen. Något som han var mer osäker på var hans egna känslor över sin roll som bifigur i dramat. Samtidigt som det var skönt att inte vara den som magikerns hänsynslösa planer var centrerade runt så gjorde just vissheten om att han i det här stadiet endast var en frivillig deltagare att det involverades svåra val. På ena sidan fanns ett ostört liv som lagens ställföreträdare i ett mindre samhälle och på andra sidan fanns det att följa Kim i hans kommande sökande efter Imoen. Minsc såg sig själv som varken som feg eller försiktig men att medvetet ta sig närmare en psykopatisk magiker av en hittills omätbar kaliber var desamma som vansinne. Han kastade en ny blick på Kim. Att kallblodigt överge Kim att följfölja sökandet själv eller tillsammans med Joshimo kändes inte heller rätt. Han suckade och försökte avgöra vad som låg närmast hans hjärta; att säkra sitt eget liv eller leva upp till sin vänskap och ärbarhet. Desto mer han övervägde möjligheterna desto mer blev han övertygad av hur nyckfullt hans val skulle bli; valde han å enda sidan att riskera döden så skulle han ändå inte veta vad han gav upp och om han å andra sidan valde att skydda sitt liv så kunde han inte veta vad han fick. Inför ett val som skulle drastiskt forma resten av hans liv hade han inte annat än lösa och abstrakta uppfattningar av vad han valde mellan. Det skulle bli en hård nöt att knäcka. Han beslöt att ta den tykne Bayles råd och sova på saken…