Golvet kändes hårt och kallt. Kroppen värkte och huvudet höll på att explodera. Kim stönade invärtes och försökte öppna ögonen, men musklerna till ögonlocken lydde inte. Han försökte röra på armarna. Inget resultat. Känsla av att inte vara herre över sin kropp bjöd in paniken och andningen blev allt snabbare. En djupt resonerande maskulin röst penetrerade den öronbedövande tystnaden. ”Ah, sonen till Bhaal är vaken. Det är dags för fler experiment.” Benen började sticka. Känslan var liknande den man känner när en kroppsdel har somnat, fast starkare. Stickandet spred sig snabbt uppåt samtidigt som det blev allt mer smärtsamt. De tusen nålarna var snart över hela kroppen och det blixtrade framför Kims ögon. Han skrek med hela sin kraft utan att läpparna rörde sig det minsta. Det sista han kände var en okontrollerbar panik över att vara hjälplöst instängd i sin kropp tillsammans med smärtan.
Kim vaknade igen. Den här gången kändes kroppen mindre mörbultad och huvudet var klart men långsamt, på det vis som man känner sig efter en känslomässigt intensiv upplevelse. Kontrollen av kroppen hade också infunnit sig. Kim satte sig upp och överblickade omgivningen. Han befann sig i en ca 6m2 stor järnbur. Själva rummet var en halvt färdig mejslad källare, tillsynes huggen direkt ur berget. Förutom sitt eget lilla fängelse fans det en handfull tomma burar, av samma slag som hans egen, och längst in i det ena hörnet fanns en stor bur med ett familjärt och ett okänt ansikte. Minsc. En vällbyggd före detta soldat som hade varit del av den grupp lyckosökare som bestått av Minsc, Kim själv och … någon mycket viktig person. Minnet borde vara där men tydligen var känslan av klarhet inte samma sak som att huvudet faktiskt fungerade klart. Funderingarna avbröts tvärt. En mycket muskulös man med ett skoningslöst och beslutsamt ansikte dök upp. Irenicus. Ägaren till den djupa rösten som hade plågat Kim så många tidigare den senaste… tiden. Det var omöjligt att bedöma hur länge tortyren hade pågått. Den här gången stannade magikern Kims andning. Kim kippade efter luft utan resultat och såg hur Irenicus betraktade honom med intresse. ”Smärtan kommer att passera. Du borde överleva processen.” När Kim svarade med att hjälplöst åla sig på golvet la demonen föraktfullt till: ”Inser du ens vilken makt du skulle kunna ha?” En skepnad närmade sig Irenicus och tillkännagav till sin mästare att fler inkräktare hade tagit sin in i komplexet. Samtidigt som det sista av Kims medvetande domnade bort försvann Irenicus i tomma luften.
”Vakna! Vakna!” En ljus, kvinnlig röst gjorde revor i drömmen. En brysk örfil trasade sönder den helt. Kim slog upp ögonen och kände igen sin barndomsvän. Imoen. Hennes ansikte hade alltid varit oskyldigt charmerande, även efter att ett nätt ärr över hennes högra ögonbryn vittnade om annat än oskyldighet. Nu hade den charmerande oskyldigheten ersatts av en blandning av känslighet och hårdhet. Efter tiden hos Irenicus hade hennes glada och framfusiga nyfikenhet börjat ge vika för en nykter medvetenhet. Det halslånga håret var färgat rosa, även om utväxten visade att hon egentligen var brunett. ”Kim! VI måste ta oss härifrån!” ”Hur lyckades du…” ”Det var en explosion”, avbröt Imoen stressat. ”Jag förklarar mer senare. Jag har stulit nycklarna till cellerna och hittat vår utrustning. Snabba på nu.” De tog sig snabbt bort till Minsc. ”Kim! Imoen!” ”Minsc! Vi måste fly härifrån snabbt.” ”Ta med mig!” Främligen stirrade på dem samtidigt som han gjorde sitt bästa för att se charmerande ut. ”Vem är du?” Imoen stirrade stint tillbaka. ”Hur kommer det sig att du är här?” ”Mitt namn är Joshimo. Jag vaknade här för en tid sedan efter att ha gått till sängs på värdshuset CopperCornet i Athkatla. Pinsamt nog tycks jag ha blivit tagen i sömnen som ett barn. Varför jag är här vet jag inte, men med tanke på magikerns behandlingar av er två tvivlar jag på att jag kommer tycka om vår värds gästvänlighet.” Gruppen stod tyst och stämningen var tryckt. Kim bröt beslutsamt tystnade: ”Följ med men du går först genom alla dörrar och liknande. Imoen, du visste var vår utrustning fanns. Visa vägen.”
Efter att ha återtagit vapnen och resekassan, vilken Irenicus till synes inte hade brytt sig om, följde de den enda vägen bort. Gången ledde snart till ett rum som var en blandning av ett överfullt bibliotek och ett överbelamrat arbetsrum. Irenicus arbetsrum. Förutom korridoren som de hade kommit genom fanns två dörrar; en ändamålsenlig stängd dörr och en finare, uppbruten dörr. ”Jag har varit här tidigare”, sa Imoen tyst och pekade på den stängda dörren. ”Där inne ”Han tog med mig in dit ibland. Där fanns levande och döda människor som han gjorde saker med. Han sa att jag var tvungen att se på för att lära mig att se vad som fanns inom mig. Att jag behövde se för att kunna öppna upp mitt psyke till potentialen inombords.” De tittade oroat och undrande på Imoen. Kim rörde frånvarande bland böckerna och anteckningarna på arbetsbordet medans han sa; ”Till mig sa han något liknande. Att smärtan skulle väcka något på djupt begravet, något speciellt. Förhoppningsvis behöver vi aldrig få reda på vad hans planer är. Utgången måste finnas genom den forcerade dörren och uppför trappan. Joshimo, du går först.”
Väl upp visade sig det vara chockerande annorlunda. Efter ett fint farstuliknande rum kom de ut i en lång korridor som längre fram mynnade ut i en stor sal. Rummen var inte längre vara uthuggna direkt ur berget utan konstrikt anlagda. På golven fanns det mattor, på väggarna tavlor och här och där stod exotiska växter. Alla dörrar i korridoren stod öppna och ett av rummen gjorde att de frös i steget. Irenicus sovrum. Rummet dominerades av en stor, inbjudande säng som omgavs av ljust röda draperier. Runt om i rummet var stearinljus och doftande, exotiska växter placerade. På det hela utstrålade rummet kärlek och känslighet. Imoen bröt tystnaden och uttryckte vad alla tänkte. ”Huh… hur kan det här tillhöra samma person som känslokallt har torterat oss i evigheter?! Det finns inte en chans att det är hans!” ”Det kanske finns fler sidor av magikern än han visat oss”, sköt Minsc in. ”Personer är alltför komplexa för att vi ska se alla sidor och alltför oregelbundna för att man kan känna dem. Irenicus kanske helt enkelt inte går ihop som…” ”Kanske har han förändrats”, avbröt Joshimo. ”Det här rummet visar inga större spår av användning – allt är för perfekt. Det här kanske var Irenicus innan någon förändrade honom till den person vi träffat.” ”Nej, nej, nej! Att ni ens kan tänka förmildrande tankar om odjuret. Om jag får chansen kommer jag döda honom för hans oförlåtliga handlingar, oavsett vilka omständigheter som har drivit honom”, sa Imoen ursinnigt.
Det stora rummet, vid slutet av hallen, visade sig vara en kombination av matsal och entrehall. Utgången ledde till en korridor som eventuellt slutade i ett gigantiskt avloppssystem. Tydligen var Irenicus mån om att hålla sitt exklusiva hem hemligt. Tillslut sluttade avsloppstunneln uppåt, till ett välkomnande solsken. Deras lättnad var så stor att de knappt noterade spillrorna vid deras fötter, rester från en strid utkämpad endast ögonblick tidigare. Skrik välkomnade dem och en massiv explosion kollapsade passagen bakom dem. Striden, verkade det som, var fortfarande igång…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar