Uppgift: Hume menar att förnuftet är passionernas slav och att förnuftet inte kan kritisera våra känslor. Förklara vad Hume menar och diskutera huruvida hans uppfattningar är rimliga!

Hume ser förnuftet som en förmåga som arbetar med information, löser problem och drar ut konsekvenserna av premisser. Eftersom han inte hittar några observerbara normativa premisser så följer det därför att förnuftet inte har någon anledning till att föredra en konsekvens före en annan. Passioner, å andra sidan, skapar värderingar och de ger därför anledningar till att val. Av detta följer det att förnuftet inte kan komma fram till några normativa slutsatser om passionerna, utan allt det kan göra är att konstatera t.ex. ”passionen x finns om y”. Man kan säga att Humes ståndpunkt är att deskriptiva faktum om världen aldrig leder till normativa utsagor och han har tycker sig hitta två fakulteter som tar hand om varsin sfär. Något som är värt att påpeka i sammanhanget är att själva ståndpunkten att är aldrig leder till bör betyder att det inte kan finnas en objektiv moral.

Dessa generella tankar om vad förnuftet gör bygger Hume på sin empiristiska huvudteori, där förnuftet kan studera relationerna mellan idéer och sätta ihop enkla idéer till komplexa. Med hjälp av premissen att vi inte har en idé av moraliskt rätt (för hur kan en bild gestalta moraliskt rätt?[1]) och eftersom moraliskt rätt inte är en relation mellan idéer så följer ovan presenterade slutsats om att förnuftet inte ensamt kan uttala sig normativt. För att bevisa att vi inte har en normativ idé Hume använder bl.a. ett tankeexperiment för att understödja sina slutsatser. Experimentet går som följer; om en son eller dotter dödar sina föräldrar så anser vi att det är moraliskt fel men om en planta växer upp och konkurrerar ut moderträdet så reagerar vi inte att det är moraliskt fel. Därför kan vi se att den moraliska åsikten går att hitta i relationen mellan förälder och avkomma.

Jag anser att Hume har rätt i utsagan att bör inte kan härledas från är men jag är skeptisk till hans psykologi. Det finns många anledningar till att vara skeptisk och här är två av dem; för det första så känns inte empiristen Humes grundläggande premisser, dvs. teorin om impressioner och idéer, plausibla. Jag anser detta eftersom läran är en bildteori, vilka har en mängd brister som t.ex. att de inte kan förklara mening. För det andra förvirrar mig alltid uppdelningen av människans psyke i olika fakulteter eftersom jag har svårt att se avgörande argument för att psyket består av separata delar, dessutom så är det i Humes fall frågan om uppdelningen går att försvara med empirismens egen krav på observerbarhet.

Vidare är jag skeptisk till hans tankar om att passionerna är det enda som ger upphov till normativa åsikter och val; t.ex. dåliga resonemang och vanor är två rimliga utmanare. Rent logiskt däremot verkar inte bör kunna deduceras från är. Här finns ett tänkbart försvar av Hume i att peka på ett resonemang är dåligt p.g.a. att det omedvetet utnyttjar normativa premisser, dvs. att de tar hjälp av passionerna. Men detta försvar håller inte p.g.a. t.ex. ”det är rätt för att Gud tycker det” inte utnyttjar en sådan premiss.

Avslutningsvis vill jag kommentera att tankeexperimentet till en början verkar plausibelt men relevanta aspekter som man måste ta hänsyn till underminerar trovärdigheten. Skulle man t.ex. ersätta trädet med en klängväxt så är i alla fall min reaktion annorlunda eftersom en klängväxt ger intrycket av att aktivt döda dess bärare. Av att tankeexperimentet inte uppenbart gestaltar samma relation gör att tankeexemplet inte kan visa att anledningen till att vi har olika normativa uppfattningar i de två fallen inte har att göra med förnuftet.

[1] Min gissning är att Hume tänker sig detta som en följd av att idéer är bilder, men det verkar snarare vara en följd av materia i allmänhet, vilket gör att slutsatsen håller trots den mindre lyckade bildteorin.

tisdag 4 oktober 2011

Platon och staten

"Redogör för Platons analogi mellan rättrådigheten hos enskilda människor och hos staten. Vilka är delarna hos staten som motsvarar delarna i individens själ enligt Platon? Beskriv också hur Platon tänker sig att individens rättrådighet hänger ihop med hennes ”själsliga hälsa” samt diskutera kort någon tänkbar invändning mot detta resonemang."

Platon argumenterar för att en rättrådig person är bättre och lyckligare än en orättrådig person[1]. Eftersom han, av olika anledningar, anser att en hälsosam själ också är en lycklig själ så behöver Platon härleda hälsa från rättrådighet för att visa sin slutsats. Detta gör han i och med följande fem steg, om än inte i följande ordning; för det första definierar han att en rättrådig stat är detsamma som en harmonisk stat, något som bl.a. syns i följande citat av Arrington; “Justice becomes for him a matter of balance and harmony among the citizens and the activities of these citizens”[2]. För det andra visar han att slutsatsen kan överföras till psyket genom premissen att det är samma rättrådighet som gäller för de båda. För det tredje resonerar han att harmoni leder till effektivitet, genom att visa att en harmonisk stat är effektivast och sedan, återigen, överföra resonemanget till psyket. För det fjärde leder effektivitet till hälsa p.g.a. att vi då kan tillfredsställda våra behov bättre och för det femte gäller detta för alla människor eftersom människor har en likadan natur (vi har alla del i människans idé).

Men hur understödjer han steg två, att harmoni leder till effektivitet? Platon undersöker människans natur och inser att vi som individer alltid är bristande på något sätt. Därför tjänar vi på att samarbetar, eftersom vi då kan specialisera oss på att använda det just vi är talangfulla på. En harmonisk stat, där varje människa vet sin plats och endast gör det som den är bäst på, är därför effektivast. I sin undersökning identifierar Platon mer specifikt tre olika typer av människor och avgör vad deras lämpliga yrken är; människor är väktare, soldat eller arbetare. Dessa typer motsvarar de tre delarna som han identifierar i det mänskliga psyket, dvs. intelligens, mod och begär, på det sätt att väktartypen har mest av intelligensen, soldaten har mest av modet och arbetaren har mest av begäret. När han väl visat på likheterna mellan delarna av psyket och typerna i staten, hävdat likheten mellan en rättrådig stat och en rättrådig person samt demonstrerat hur harmoni leder till effektivitet, dvs. om varje del ägnar sig åt sitt rätta yrke, så kan han äntligen dra slutsatsen att en harmonisk själ också är den mest hälsosamma.

Det verkar därmed som Platon har nått sitt mål, men finns det svaga länkar i argumentationen? Det som står ut för mig som en filosofisk svaghet är definitionen av rättrådighet som harmoni, vilket inte alls överensstämmer med den vanliga meningen av rättrådighet. Ändrar man definitionen av ett centralt ord i sammanhanget till sin egen fördel så är det inte heller konstigt att man kan överbevisa sina motståndare. Trasymachos användning av rättfärdig tycks t.ex. inte alls vara densamma som harmoni och deras motsättning blir därför skenbar, trots att Platon kommer fram till att orättrådiga personer är olyckliga och Trasymachos kommer fram till att orättrådiga personer är lyckliga. I övrigt finns det många empiriska saker man idag enkelt kan ifrågasätta; det kanske lättaste målet utgör Platons simpla deskriptiva resonemang om de olika människotyperna och de motsvarande delarna av psyket.

[1]Även om tentafrågan endast sträcker sig till den hälsosamma själen har jag med detta eftersom jag uppfattar det som grunden för Platons intresse av den hälsosamma själen.

[2] Arrington, Western ethics, 47.