Skuggor; kapitel två

När de kom ut i solljuset möttes de av en stor, öppen yta. Den öppna ytan användes som marknadsplats och stånd, vagnar och ett cirkustält trängdes därför innanför de av stora terrasserade väggar som ingärdade platsen. Det enda som saknades från marknaden var liv. Köpmännen och deras kunder syntes inte till och marknaden var tyst och orörlig. Orsaken till att marknaden höll andan var Irenicus. Han stod med ryggen åt dem, mindre än ett stenkast bort. Ett antal dåligt klädda, seniga män närmade sig honom. Attacken skedde blixtsnabbt. Männen rörde sig med en kattlik smidighet men kom aldrig i närheten av Irenicus. Inom sekunder efter att de attackerat låg de alla och vred sig på marken. En efter en slutade snabbt att röra sig och snart var de alla till synes ur livet. Männen hade aldrig haft en chans. Irenicus vände sig och fixerade dem med blicken.

- Så gudsbarnen har rymt. Ni är mer kapabla än jag har trott.

- Du ska inte tortera oss mer, trotsade Imoen med en gäll röst.

- Tortera?! Naiva flicka, du förstår inte vad jag gör eller hur?

- Jag bryr mig inte om vad du gör. Nu går vi.

- Jag kommer inte låta er lämna innan jag har öppnat upp er potential, svarade Irenicus barskt.

- Vi vill inte ha något från dig, sa Imoen hatiskt. Irenicus höjde ögonbrynen och öppnade munnen för att svara men avbröt sig vi det plötsliga uppdykandet av allvarsamma män och kvinnor klädda i kappor, vilka alla hade en vit huva tecknad på ryggen.

- Det här har varit en olicensierad och oansvarig användning av magisk energi, sa en av magikerna med en myndig stämma. Alla involverade är under arrest. Ni där…

- Måste jag bli avbruten hela tiden, utbrast Irenicus irriterat, varpå han attackerade magikerna, vilka försökte försvara sig utan större framgång. För varje ordermedlem som föll, dök en ny upp. Nykomlingarna höll sitt avstånd, rädda för Irenicus men ändå bestämda att stanna. Irenicus märkte detta och tog till orda med en auktoritär ton;

- Det räcker! Jag har inte tid med det här.

- Du ska följa med oss till rådet, sa en av de nyanlända med en tveksam myndighet.

- Era patetiska förmågor är meningslösa, fnös Irenicus. Låt saken vara.

- Även om vi faller så är våra led djupa. Du kommer tillsist bli övermannad.

- Du tråkar ut mig, sa Irenicus samtidigt som han sneglade på Imoen. Du kan ta med mig till ditt råd, men du måste ta med kvinnan också. Imoen ryckte till och spärrade upp ögonen.

- Nej, skrek hon. Jag har inte gjort något. Jag har inte förtjänat detta. Hennes sista mening slutade i en snyftning samtidigt som en kvinnlig magiker närmade sig henne med en obeveklig min…

- Vi behöver röra på oss, viskade Joshimo. Vi vill inte ha den typ av uppmärksamhet som en sådan här tilldragelse drar till de involverade. De lämnade snabbt scenen, med värdshuset Kopparstruten som mål. Joshimo, som kände igen staden som Amns huvudstad Athkatla, förklarade att värdshuset i slumkvarteret var det bästa stället att snabbt ta reda på vad som pågick i staden. Kim som fortfarande inte litade på kanaljen, funderade på om de var på väg in i en fälla. Å andra sidan behövde Minsc och han all hjälp de kunde få i den främmande staden med tanke på deras situation. Deras behov vav Joshimo gjorde naturligtvis inte saken bättre. Kim bestämde sig för att sondera Joshimo för att få bättre grepp om honom.

- Hur kommer det sig att du är så bekant med… staden… Athkatla var det va?

- Ahh, det är en lång historia, svarade Joshimo. Jag kom hit som däckshand första gången för så länge sedan att jag knappt var vuxen ens. En stor hamnstad som Athkatla verkade så lockande för en fattig ungdom från litet jordbrukssamhälle, där så lite hände att rollerna för länge sedan stelnat till sten. Ha! När jag steg iland här första gången, stolt över min nyfunna skäggväxt, trodde jag at min framtid var gjord bara för att jag lämnat hemmet!

- Vem har inte haft sina villfarelser i sin ungdom, sköt Minsc in. Vad hände sedan? Av dina kläder att döma blev det ingen jättesuccé i storstaden.

- Inte än, men den kommer, den kommer, sa Joshimo halvhjärtat. Jag hade diverse skitjobb och odlade tillslut en kontakt med den styrande organisationen i Athkatlas undre värld, de s.k. Skuggornas tjuvar… förövrigt tror jag att de beväpnade männen som attackerade Irenicus med all sannolikhet tillhörde organisationen, i alla fall av utseendet att döma...

- Så du tillhör gänget som attackerade magikern, avbröt Minsc.

- Nej, jag gick aldrig med. Har alltid haft lite fobi över att knyta mig definitivt och det hade inte direkt varit så att jag hade kunnat ta tillbaka mitt medlemskap. På det stora hela har jag hjälpt dem lite då och då när det passat oss båda. Samtalet kom in på olika jobb som Minsc och Joshimo haft i sin ungdom och Kim förlorade sig i tankar istället för att följa med. Han broderade över om Joshimos förmoda bakgrund, med de s.k. tillfälliga kontakterna till gangsterorganisationen gjorde han mer eller mindre pålitlig. Om inget annat så gjorde det honom mer användbar i letandet efter Imoen. Kim bestämde sig för att hålla ett öga på Joshimo men låta honom hållas tillsvidare och kom att tänka på att det på sätt och vis var skönt att de hade så många orosmoment som tog uppmärksamhet, eftersom han då inte behövde tänka på minnena från tortyren, Imoens fångenskap eller vad anledningen till fångenskapen hade varit. Hade han varit ensam och utan något brådskande att göra så hade han helt säkert blivit överväldigad av alltsammans, speciellt utan Imoens sällskap. Han saknade henne redan. När han uppmärksammade att han kanske inte skulle se henne igen märkte han hur hans lugn kändes en allt tunnare hinna is med känslor av ensamhet och sorg som röra sig hotfullt under hinnan. Det här var fel tillfälle för att vara känslosam! Snabbt, tillbaka till samtalet mellan Minsc och Joshimo.

Värdshuset Kopparstruten var mycket riktigt beläget i Athkatlas slumkvarter. Värdshuset fanns i bottenvåningen av ett massivt hus, vilket så ut att ha blivit hoplappat av flera tidigare separata hus. Skylten vid ingången visade en bild på en kopparfärgad strut, som var fylld med öl. Antagligen kunde besökarna allt som oftast ändå inte läsa, vilket gjorde det mer praktiskt med en bild. Väl inne möttes de av buller och skrän. Allehanda starka dofter slog emot dem från den stora salen. Öl, mat, rök och svett. Kopparstruten var inte en lugn och stilla plats för att äta och vila, det var tydligt.

- Är det inte vacker, utbrast Joshimo. Athkatlas andra rådskammare! Här samlas alla typer från slummens kvinnor och men till makthavare och magiker som tröttnat på överklassens pretentioner och vill umgås med riktigt folk. Kim och Minsc sneglade på Joshimo och sedan på folkvimlet.

- Det är tydligt att man inte gör sig några pretentioner i alla fall, kommenterade Kim. Vi sätter oss någonstans och skaffar oss en rejäl måltid. Jag har inte ätit riktigt på evigheter! När vi ätit färdigt får du peka ut vilka som är viktiga häromkring.

När de suttit på värdshuset ett bra tag och bekantat sig med omgivningen närmade sig en dubiös man i 35 års åldern. Mannen tog en stol och slog sig ner utan att fråga.

- Ni måste vara de jag letar efter, om jag inte misstar mig, sa han med en grov statsdialekt. Mitt namn är Gaelan Bayle, kalla mig för Bayle.

- Du måste tagit fel, vi känner inte dig, svarade Minsc misstänksamt och irriterat p.g.a. mannens tagna friheter.

- Ni känner inte mig!? Mannen höjde rösten och ögonbrynen samtidigt som han stirrade på Minsc. Betyder det att jag inte känner er, huh? Nu, till saken innan gorillan här hinner göra ytterligare ett försök att visa sin dumhet, fortsatte Batle utan att ta notis om Minsc aggressiva och förnärmade kroppsspråk. Jag har fått höra att ni letar efter information gällande en viss ung kvinnas arresterade av den lokala magikerordern. Vad var hennes namn nu igen? Mannen knäppte med fingrarna och låtsades tänka efter. Imoen, huh? Om jag inte har helt fel är ni säkert intresserade av en viss magikers förehavanden också. De stirrade på Bayle, som tycktes njuta av deras chockartade uppmärksamhet. Lyssna noga nu, jag tillhör en organisation som kan hjälpa er med ert lilla problem, om ni är villiga att göra vissa gentjänster förstås, fortsatte den tvivelaktige mannen. Vi har kontakter inom de styrande rådsmännen, vi har kontakter inom magikerordern. Men lika viktigt så ser och hör vi allt som händer här i staden. Utan vår hjälp och vårt godkännande kommer ni ingenstans, vilket ni inte hade gjort även om vi skulle låta er försöka obehindrat. Mannen andades lugnt och behärskat samtidigt som han synande dem noggrant. Sen lutade han sig framåt, stirrade dem i tur och ordning i ögonen samtidigt som han med handen underströk sin avslutning. Sov på saken, gör några fruktlösa försök med springpojken Joshimos ledning. Vi återkommer när vi behöver er till något. Mannen reste sig och gick utan att vänta på svar.

Kim befann sig i en stor byggnad. I mitten av stod Irenicus och Imoen, båda omgivna av varsitt blått, delvis genomskinligt klot. Irenicus såg uttråkad ut. Imoen rädd och förvirrad. Nu såg han att det runt om dem stod ett antal skepnader i mantlar med vita huvor på. En namnlös magiker som Kim inte kunde urskilja ansiktet på presenterade Imoen och Irenicus som fångarna från tumultet vid Waukeen’s Promenade. En äldre magiker frågade barskt vad de kände till om fångarna, vilket visade sig vara endast deras namn. Imoens panik tog överhanden och hon bröt in i samtalet.

- Jag är oskyldig, han gjorde allt…

- Tyst barn, låt idioten ge sin dom, avbröt Irenicus med en ekande stämma. Den ordförande, som Kim nu kände igen som Minsc, tittade upprört på Gaelan Bayle.

- Varför är inte mannen tystad?! Dödade han inte flera av er?

- Vi vågade inte närma oss honom, replikerade Bayle hotfullt tillbaka. Kim var rädd för att Bayle skulle bli aggressiv.

- Låt dem ruttna på anstalten, bestämde Minsc med sin bryska röst. När magikerna gick fram för att förflytta fångarna med sin magi kände Kim en påträngande oro över att Irenicus och Imoen skulle förvaras på samma ställe samtidigt som rådsalen långsamt löstes upp.

De hade kommit överrens om att någon av dem alltid skulle vara vaken när de sov, speciellt med tanke på hur mycket opålitliga figurer som ett värdshus som Kopparstruten hyste. Minsc observerade stilla Kim under sin vakt och såg honom röra sig oroligt i sömnen. Egentligen var Minsc förvånad över att Kim kunde sova alls med tanke på allt som hänt honom den senaste tiden. Irenicus hade varit brutal mot honom och försvinnande av Imoen ovan på det! Själv så hade hans tid i fångenskapen inte varit speciellt påfrestande. Magikern hade behandlat honom som något som han inte än visste vad hans skulle ha till, som något överflödigt som följt med Kim och Imoen, vilket ställde frågan om vad den faktiska anledningen var till att Joshimo hade varit i cellen. Trots att det än så länge var höjt i dunkel vilken sida som skojaren stod på så tyckte Minsc om killen. Något som han var mer osäker på var hans egna känslor över sin roll som bifigur i dramat. Samtidigt som det var skönt att inte vara den som magikerns hänsynslösa planer var centrerade runt så gjorde just vissheten om att han i det här stadiet endast var en frivillig deltagare att det involverades svåra val. På ena sidan fanns ett ostört liv som lagens ställföreträdare i ett mindre samhälle och på andra sidan fanns det att följa Kim i hans kommande sökande efter Imoen. Minsc såg sig själv som varken som feg eller försiktig men att medvetet ta sig närmare en psykopatisk magiker av en hittills omätbar kaliber var desamma som vansinne. Han kastade en ny blick på Kim. Att kallblodigt överge Kim att följfölja sökandet själv eller tillsammans med Joshimo kändes inte heller rätt. Han suckade och försökte avgöra vad som låg närmast hans hjärta; att säkra sitt eget liv eller leva upp till sin vänskap och ärbarhet. Desto mer han övervägde möjligheterna desto mer blev han övertygad av hur nyckfullt hans val skulle bli; valde han å enda sidan att riskera döden så skulle han ändå inte veta vad han gav upp och om han å andra sidan valde att skydda sitt liv så kunde han inte veta vad han fick. Inför ett val som skulle drastiskt forma resten av hans liv hade han inte annat än lösa och abstrakta uppfattningar av vad han valde mellan. Det skulle bli en hård nöt att knäcka. Han beslöt att ta den tykne Bayles råd och sova på saken…

Kort sammanfattning av Naming and necessity

Boken består av ett antal nedtecknade förläsningar, vilka behandlar referens och dess konsekvenser. Kripke börjar med att undersöka den s.k. descriptionsteorin för referens och går vidare till att utveckla en egen, rivaliserande, teori baserad direktreferens. Kripkes argumentation för sin egen teori består i mångt och mycket genom exempel där han undersöker vilka intuitioner vi har av hur referens fungerar. Mot slutet av föreläsningarna reflekterar han över följderna av direkt referens för t.ex. mind-bodydebatten.

Descriptionsteorin består i att ett ord eller namn, t.ex. ’Albert Einstein’, refererar till personen Albert Einstein genom att stå för en beskrivning eller ett komplex av beskrivningar. En version av teorin är att inte alla beskrivningarna behöver vara uppfyllda, utan namnet refererar till vad som uppfyller flest av beskrivningarna. Kripke tänker sig också att olika beskrivningar har olika värde, eller olika många röster i komplexets demokrati som han illustrativt uttrycker det, och det objekt som flest röster faller på är det objekt som namnet refererar till. Om jag exemplifierar hur teorin skulle fungera så pekas individen Albert Einstein ut t.ex. av komplexet ”den allmänna relativitetsteorins skapare”, ”född 1879” och av ”av människa av manligt kön”. Teorin kan allmänt karakteriseras som en likhetsteori, dvs. den försöker peka ut ett objekt genom likheten mellan kriterierna och objektet. Kripke ger ett antal skäl till att förkasta teorin; såvitt jag minns är de flesta skäl i form av exempel där teorin har contraintuitiva konsekvenser, t.ex. vad som händer om det visade sig att Einstein plagierade relativitetsteorin, säg av den fiktiva personen Hans, och att Einstein inte heller var född 1879? Skulle då namnet Albert Einstein referera till personen Hans eftersom Hans uppfyller fler av kriterierna? Innan man här invänder att man kan skräddarsy kriterierna bättre för att undvika sådana missöden så ska man komma ihåg att kriterierna också ska vara kända av de som använder namnet för att teorin ska fungera.

Kripkes egen lösning består istället av att namn (han räknar även hit ord som t.ex. tiger, katt, ljus etc.) är s.k. rigida designatorer. Det betyder att när väl något har pekats ut, t.ex. Einstein, så pekar namnet alltid ut objektet, vilket låter oss säga en sådan sak som ”det kan vara så att allt vi vet om Einstein är falskt” utan att prata nonsens. Sättet som referensen fixeras på kan ske på flera sätt, t.ex. genom att något döpts, att man tar över en användning från tidigare personer (s.k. buckpassing) eller även genom beskrivningar. En mycket viktig konsekvens av Kripkes variant är att den möjliggör tal om s.k. kontrafaktiska situationer (en kontrafaktiskt situation är en situation av typen ”det hade kunnat vara så att…”, t.ex. den ovan nämnda situationen med Einstein). Kripke påpekar att när väl är upptäckt att två namn refererar till samma objekt, som i det ökända exemplet med morgonstjärnan och aftonstjärnan (vilka bägge refererar till Venus), så gör de det med nödvändighet. Det är alltså inte möjligt att tänka sig en situation där morgonstjärnan och aftonstjärnan är olika objekt, även om det naturligtvis är möjligt att tänka sig att namnen hade visat sig stå för olika objekt. Anledningen till detta är att namnen refererar till själva objektet Venus, inte till de upplevelser vi har av Venus. Hade det varit så att aftonstjärnan hade refererat till ”den, på kvällen, starkt lysande himlakroppen” så hade det naturligtvis varit annorlunda.

Skuggor - kapitel 1

Golvet kändes hårt och kallt. Kroppen värkte och huvudet höll på att explodera. Kim stönade invärtes och försökte öppna ögonen, men musklerna till ögonlocken lydde inte. Han försökte röra på armarna. Inget resultat. Känsla av att inte vara herre över sin kropp bjöd in paniken och andningen blev allt snabbare. En djupt resonerande maskulin röst penetrerade den öronbedövande tystnaden. ”Ah, sonen till Bhaal är vaken. Det är dags för fler experiment.” Benen började sticka. Känslan var liknande den man känner när en kroppsdel har somnat, fast starkare. Stickandet spred sig snabbt uppåt samtidigt som det blev allt mer smärtsamt. De tusen nålarna var snart över hela kroppen och det blixtrade framför Kims ögon. Han skrek med hela sin kraft utan att läpparna rörde sig det minsta. Det sista han kände var en okontrollerbar panik över att vara hjälplöst instängd i sin kropp tillsammans med smärtan.

Kim vaknade igen. Den här gången kändes kroppen mindre mörbultad och huvudet var klart men långsamt, på det vis som man känner sig efter en känslomässigt intensiv upplevelse. Kontrollen av kroppen hade också infunnit sig. Kim satte sig upp och överblickade omgivningen. Han befann sig i en ca 6m² stor järnbur. Själva rummet var en halvt färdig mejslad källare, tillsynes huggen direkt ur berget. Förutom sitt eget lilla fängelse fans det en handfull tomma burar, av samma slag som hans egen, och längst in i det ena hörnet fanns en stor bur med ett familjärt och ett okänt ansikte. Minsc. En vällbyggd före detta soldat som hade varit del av den grupp lyckosökare som bestått av Minsc, Kim själv och … någon mycket viktig person. Minnet borde vara där men tydligen var känslan av klarhet inte samma sak som att huvudet faktiskt fungerade klart. Funderingarna avbröts tvärt. En mycket muskulös man med ett skoningslöst och beslutsamt ansikte dök upp. Irenicus. Ägaren till den djupa rösten som hade plågat Kim så många tidigare den senaste… tiden. Det var omöjligt att bedöma hur länge tortyren hade pågått. Den här gången stannade magikern Kims andning. Kim kippade efter luft utan resultat och såg hur Irenicus betraktade honom med intresse. ”Smärtan kommer att passera. Du borde överleva processen.” När Kim svarade med att hjälplöst åla sig på golvet la demonen föraktfullt till: ”Inser du ens vilken makt du skulle kunna ha?” En skepnad närmade sig Irenicus och tillkännagav till sin mästare att fler inkräktare hade tagit sin in i komplexet. Samtidigt som det sista av Kims medvetande domnade bort försvann Irenicus i tomma luften.

”Vakna! Vakna!” En ljus, kvinnlig röst gjorde revor i drömmen. En brysk örfil trasade sönder den helt. Kim slog upp ögonen och kände igen sin barndomsvän. Imoen. Hennes ansikte hade alltid varit oskyldigt charmerande, även efter att ett nätt ärr över hennes högra ögonbryn vittnade om annat än oskyldighet. Nu hade den charmerande oskyldigheten ersatts av en blandning av känslighet och hårdhet. Efter tiden hos Irenicus hade hennes glada och framfusiga nyfikenhet börjat ge vika för en nykter medvetenhet. Det halslånga håret var färgat rosa, även om utväxten visade att hon egentligen var brunett. ”Kim! VI måste ta oss härifrån!” ”Hur lyckades du…” ”Det var en explosion”, avbröt Imoen stressat. ”Jag förklarar mer senare. Jag har stulit nycklarna till cellerna och hittat vår utrustning. Snabba på nu.” De tog sig snabbt bort till Minsc. ”Kim! Imoen!” ”Minsc! Vi måste fly härifrån snabbt.” ”Ta med mig!” Främligen stirrade på dem samtidigt som han gjorde sitt bästa för att se charmerande ut. ”Vem är du?” Imoen stirrade stint tillbaka. ”Hur kommer det sig att du är här?” ”Mitt namn är Joshimo. Jag vaknade här för en tid sedan efter att ha gått till sängs på värdshuset CopperCornet i Athkatla. Pinsamt nog tycks jag ha blivit tagen i sömnen som ett barn. Varför jag är här vet jag inte, men med tanke på magikerns behandlingar av er två tvivlar jag på att jag kommer tycka om vår värds gästvänlighet.” Gruppen stod tyst och stämningen var tryckt. Kim bröt beslutsamt tystnade: ”Följ med men du går först genom alla dörrar och liknande. Imoen, du visste var vår utrustning fanns. Visa vägen.”

Efter att ha återtagit vapnen och resekassan, vilken Irenicus till synes inte hade brytt sig om, följde de den enda vägen bort. Gången ledde snart till ett rum som var en blandning av ett överfullt bibliotek och ett överbelamrat arbetsrum. Irenicus arbetsrum. Förutom korridoren som de hade kommit genom fanns två dörrar; en ändamålsenlig stängd dörr och en finare, uppbruten dörr. ”Jag har varit här tidigare”, sa Imoen tyst och pekade på den stängda dörren. ”Där inne ”Han tog med mig in dit ibland. Där fanns levande och döda människor som han gjorde saker med. Han sa att jag var tvungen att se på för att lära mig att se vad som fanns inom mig. Att jag behövde se för att kunna öppna upp mitt psyke till potentialen inombords.” De tittade oroat och undrande på Imoen. Kim rörde frånvarande bland böckerna och anteckningarna på arbetsbordet medans han sa; ”Till mig sa han något liknande. Att smärtan skulle väcka något på djupt begravet, något speciellt. Förhoppningsvis behöver vi aldrig få reda på vad hans planer är. Utgången måste finnas genom den forcerade dörren och uppför trappan. Joshimo, du går först.”

Väl upp visade sig det vara chockerande annorlunda. Efter ett fint farstuliknande rum kom de ut i en lång korridor som längre fram mynnade ut i en stor sal. Rummen var inte längre vara uthuggna direkt ur berget utan konstrikt anlagda. På golven fanns det mattor, på väggarna tavlor och här och där stod exotiska växter. Alla dörrar i korridoren stod öppna och ett av rummen gjorde att de frös i steget. Irenicus sovrum. Rummet dominerades av en stor, inbjudande säng som omgavs av ljust röda draperier. Runt om i rummet var stearinljus och doftande, exotiska växter placerade. På det hela utstrålade rummet kärlek och känslighet. Imoen bröt tystnaden och uttryckte vad alla tänkte. ”Huh… hur kan det här tillhöra samma person som känslokallt har torterat oss i evigheter?! Det finns inte en chans att det är hans!” ”Det kanske finns fler sidor av magikern än han visat oss”, sköt Minsc in. ”Personer är alltför komplexa för att vi ska se alla sidor och alltför oregelbundna för att man kan känna dem. Irenicus kanske helt enkelt inte går ihop som…” ”Kanske har han förändrats”, avbröt Joshimo. ”Det här rummet visar inga större spår av användning – allt är för perfekt. Det här kanske var Irenicus innan någon förändrade honom till den person vi träffat.” ”Nej, nej, nej! Att ni ens kan tänka förmildrande tankar om odjuret. Om jag får chansen kommer jag döda honom för hans oförlåtliga handlingar, oavsett vilka omständigheter som har drivit honom”, sa Imoen ursinnigt.

Det stora rummet, vid slutet av hallen, visade sig vara en kombination av matsal och entrehall. Utgången ledde till en korridor som eventuellt slutade i ett gigantiskt avloppssystem. Tydligen var Irenicus mån om att hålla sitt exklusiva hem hemligt. Tillslut sluttade avsloppstunneln uppåt, till ett välkomnande solsken. Deras lättnad var så stor att de knappt noterade spillrorna vid deras fötter, rester från en strid utkämpad endast ögonblick tidigare. Skrik välkomnade dem och en massiv explosion kollapsade passagen bakom dem. Striden, verkade det som, var fortfarande igång…