Ett perspektiv som jag tidigare hållit är att jag vill lösa mina problem för gott. Jag vill inte *för evigt* vara tvingad till återupprepa mina lösningar. Vissa saker är uppenbarligen inte möjliga att lösa permanent så som tandborstning. Men generellt, när det gäller mer personlighetsrelaterade saker så som vanan att borsta tänderna eller överkommandet av rädslor, så har jag sökt permanenta lösningar. Efter ett antal år av experimenterande har jag inte lyckats hitta några permanenta lösningar för mina problem. Teoretiskt finns de där, t.ex. som sedona metoden, men för tillfälligt är jag skeptisk till dessa metoder oavsett hur lockande deras idealiska lösningar är. Det stora problemet med ett sökande efter permanenta lösningar är att det lätt kan baseras på en önskan om att processen ska vara enkel. Någonting ska göras och sen ska man inte behöva möta några ytterligare svårigheter i livet. Inga av mina erfarenheter underbygger att livet fungerar på detta sätt. Livet verkar tvärtom vara fyllt av en ständig, om än inte alltid utmanande, kamp. Sökandet efter permanenta lösningar ger därför tyvärr en bismak av lathet och en önskan att slippa göra sin del.[1] Jag har därför, som sagt, gått över mer och mer till att ifrågasätta om det verkligen finns permanenta lösningar alternativt om de permanenta lösningarna inte skapas genom vanor.
I och med att jag har övergett de permanenta lösningarna har jag börjat fokusera allt mer på implementeringen av vanor. Ett par korta funderingar som jag har om hur man lyckats med att skapa nya vanor, även när det tar emot, kallar jag the current step metoden. Metoden går ut på att påminna sig själv att det nuvarande ögonblicket reflekterar hela ens personlighet. Rent pragmatiskt är detta bra för att det undanröjer ursäkter så som bara denna gång, imorgon ska jag ta tag i det etc. Mer teoretiskt är det korrekt om ens personlighet definieras på ett delvis behavioristiskt sätt. Sättet som man agerar skapar då delvis ens personlighet. Anledningen till att ett enda ögonblick reflekterar alla handlingar som utgör personligheten är att om man är benägen att göra X i situation Y så kommer man också att gör X i den snarlika situationen Y’, trots löften om framtida bättring. Därför är det helt enkelt så att man i varje moment befinner sig i den avgörande situationen.
Man bör också tänka på att efter ett beslut har tagits ska man inte längre motivera beslutet för sig själv. Detta p.g.a. att det inte ska vara en övervägning mellan fördelarna och nackdelarna med att bryta beslutet i frestande ögonblick. Övertygelse är en känsla och övertygelsen om tidigare argument falnar när åtrån för dess motsatthet ökar. Däremot är det antagligen intressant att då och då se till att man är klar över varför man försöker iscensätta sin vana.
[1] Om en organiserad, driven och redan framgångsrik person ger sig in på ett sökande efter permanenta lösningar är det en annan sak i och med att personen då redan har visat att projektet inte handlar om att undanfly ansvar och utmaningar.
